2024.11.04 Från befolkningsminoritet till kärnvapenbestyckad apartheidstat på drygt hundra år; nu en stat som med stöd av USA bombar grannar i norr och söder. Hur gick det till?

• Västs maktövertagande från det ottomanska riket         I slutet av 1800-talet var fyra procent av invånarna i Palestina judar. Palestina var då en del av det ottomanska riket. Det ottomanska riket besegrades i första världskriget och 1921 blev området ett brittiskt mandat. I Europa växte vid samma tid idéer om en judisk stat som lösning på förföljelsen av de europeiska judarna. Långt ifrån alla judar stödde idén och tankarna om var denna stat skulle grundas varierade.

I striden med det ottomanska riket hade Frankrike och Storbritannien 1916 slutit ett avtal, Sykes-Picotavtalet, i vilket de i kolonial anda förhandlade om uppdelningen av den jord de inte ägde. Storbritannien försökte vinna stöd hos arabiska makthavare genom att lova dem självständighet. Samtidigt lovade de i Balfourdeklarationen den judiska sionistiska rörelsen ett eget land i samma område. Balfourdeklarationen var en överenskommelse mellan den brittiska utrikesministern Balfour och lord Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England.

Med tilltagande förföljelse av judar i Europa ökade den judiska inflyttningen till Palestina. Den sionistiska rörelsen köpte systematiskt upp land och palestinier fördrevs. Några år efter första världskriget, 1922, var andelen judar enligt den brittiska mandatmyndigheten elva procent. Motsättningarna mellan den sionistiska rörelsen, palestinierna och Storbritannien ökade och 1936 bröt en öppen palestinsk revolt mot det brittiska styret ut. Efter att ha misslyckats med att hantera de konflikter de skapat överlämnade britterna 1947 problemet till FN. Enligt en folkräkning som FN gjorde 1946 hade andelen judar i Palestina vuxit till 33 procent, men de ägde ännu bara sex procent av jorden.

• Palestinafrågan dumpades i FNs knä och Israel skapades        Bland FNs medlemsstater och andra intressenter i konflikten rådde olika åsikter om hur den skulle lösas. FNs medlare Folke Bernadotte avrättades av den sionistiska rörelsen när han inte underordnade sig deras uppfattning.

När läget under Tysklands naziststyre var som mest akut för Europas flyende judar och många av dem hade kunnat räddas, stängde Europa och USA sina gränser för dem. När det gällde att upprätta en separat judisk stat i Palestina efter andra världskriget röstade de för detta förslag.

Palestinas grannländer och resten av världens kolonier och f d kolonier röstade emot. 

29 november 1947 röstade FN för resolution 181. Den innebar att en tredjedel av landets invånare, judar som till den absoluta merparten flyttat till landet under det brittiska mandatets tid, skulle tilldelas drygt hälften av landet. Två tredjedelar av invånarna, palestinier boende i landet sedan århundraden, tilldelades mindre än hälften av landet.

De judiska representanterna tackade ja och utropade året därpå, 14 maj 1948, staten Israel. Fördrivningen av palestinier intensifierades. Tre kvarts miljon palestinier fördrevs i al Nakba, katastrofen.

I december samma år, 1948, antog FN resolution 194 som ger palestinska flyktingar rätt att återvända eller att få kompensation för förlorad egendom. Den resolutionen har Israel tre kvarts sekel senare inte hedrat. Därför pågår än idag den palestinska motståndsrörelsens kamp för palestiniernas rätt att stanna kvar i sitt land och för de fördrivnas rätt att återvända hem. 

I januari 1949 hade Israel tillskansat sig betydligt mer av det historiska Palestina än vad FNs delningsplan föreslagit. Likväl är det den utvidgade ytan som idag tillhör det folkrättsligt erkända Israel. Israel skapades alltså inte i enlighet med resolution 181 och har heller inte accepterat resolution 194 om återvändande. Frågan är om Israel egentligen accepterat de FN-resolutioner som låg till grund för dess bildande.

Information om hur olika stater och representanter då agerade vid omröstningen i FN, är fortfarande intressant.

• Israels beroende av Storbritannien och USA        Staten Israel etablerades med hjälp av den tidigare kolonialmakten Storbritannien och andra västmakter. Dessa har fortsatt stått landet nära i såväl handel som politik. Sedan 1967 har USA påtagit sig rollen både som Israels skyddsmakt politiskt och ekonomiskt och som samarbetspartner.

Historikern Rashid Khalidi beskriver på Jacobin USAs och Israels gemensamma intressen i Mellanöstern. Däremot ser han en spricka i USA mellan den elit som äger den politiska agendan och landets medborgare. Han talar i samma intervju om hur USAs och Israels agerande hotar de regelverk mot krigsbrott som skapades efter andra världskriget.

USAs betydelse visar sig också i vapenhandeln och hur det pågående kriget mot Gaza påverkat den.

• Motståndet formeras        Åren efter Israels bildande utvecklades de fördrivna palestiniernas organiserade motstånd. Västbanken stod under jordansk kontroll och Gaza under egyptisk. De omgivande arabstaterna såg gärna ett palestinskt motstånd, men ville kontrollera det. 

I Gaza fanns redan på 50-talet ett märkbart motstånd av fedayen/gerillakrigare, klämda mellan egyptisk kontroll och hårda israeliska repressalier. Joe Sacco ger en bild av den tiden i Gaza – fotnoter till ett krig där han beskriver hur israelisk militär 1956 avrättade 386 civila i Rafah och Khan Younis.

Den palestinska motståndsgruppen al Fatah bildades 1959. Arabstaternas regeringar försökte återta kontrollen över motståndet genom att via Arabförbundet 1969 bilda PLO. Efter sexdagarskriget 1967 bildades fler palestinska motståndsorganisationer. 1968 anslöt de sig till och tog kontroll över PLO.

• Ockupationen sedan 1967        Sedan sexdagarskriget 1967 som Israel inledde och vann mot Egypten, Syrien och Jordanien ockuperar Israel Västbanken, Gaza, Golan och östra Jerusalem.

Israel följer inte internationell lag om de skyldigheter en ockupationsmakt har gentemot den ockuperade befolkningen utan bryter på otaliga sätt mot den. Staten Israel flyttar i strid med internationell lag in sina medborgare på de ockuperade områdena. De stöder också inflyttningen ekonomiskt och politiskt, etablerar separat infrastruktur för dem och bistår dem i deras försök att med våld fördriva palestinier.

• Första intifadan 1987–1993        Folkresningen, intifadan, mot den israeliska ockupationsmakten inleddes i Gaza, men spreds snabbt till Västbanken. Många av de protesterande var mycket unga. Deras vapen bestod i stenar som de kastade mot den välbeväpnade ockupationsarmén.

Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem dödades över tusen palestinier av den israeliska ockupationsmakten, en fjärdedel av dem var barn. Mer än 175 000 palestinier fängslades. Intifadan tvingade upp konflikten på den politiska dagordningen.

• Osloavtalet 1993        Ett avtal som hade en tvåstatslösning som mål slöts efter hemliga förhandlingar i Oslo. Alla var inte övertygade om att avtalet skulle ge fred. Den palestinska politikern Hanan Ashrawi säger att hon varnade Yasser Arafat (se kommentar.se 2023.10.09 Förtryck föder våld föder våld - Palestina 2023-Gaza). Israels tidigare premiärminister Yitzhak Rabin som var Israels chefsförhandlare avrättades av en israelisk högeraktivist för sin roll i avtalet.

Med sin indelning av Västbanken i A, B och C-områden säkrade avtalet Israels fortsatta kontroll över hela det ockuperade området. Den palestinska myndigheten sägs styra över område A, 18 procent av Västbanken, men gör det bara på Israels nåder.

• Andra intifadan 2000        Israels tidigare försvarsminister Ariel Sharon provocerade fram en ny palestinsk resning genom ett besök vid den symboliskt viktiga al Aqsamosken i Jerusalem.

Israel återockuperade palestinska områden och började bygga en mur för att skilja de ockuperade områdena på Västbanken från Israels 48-gränser. Muren går dock inte längs den gränsen utan löper ofta inne på de ockuperade områdena och skär av palestinska byar från deras jordar, skolor och vägar.

• Val och splittring        Israel ockuperade 1967 Gaza, Västbanken och östra Jerusalem. Israel upprättade i strid med internationell lag bosättningar för israeliskjudiska medborgare i såväl Gaza som Västbanken. 2005 bytte Israel dock taktik i Gaza. Armén lämnade Gaza och bosättarna tvingades bort.

2006 hölls val i Palestina och Hamas vann. Försök till en samarbetsregering med Fatah gjordes, men saboterades av Israel och västmakter som också terrorstämplade Hamas. Interna strider utbröt med resultatet att Hamas tog kontrollen över Gaza och Fatah över Västbanken.

• Gaza efter 2007        Israel hävdar att de sedan bosättningarna flyttades ut inte längre ockuperar Gaza, men satte 2007 området i blockad.

Israel kontrollerar Gazabornas mat, vatten, hälsovård, husbyggen mm, mm. Gaza blev världens största utomhusfängelse.

För att hålla det palestinska motståndet nere har Israel 2008, 2012, 2014 och 2021 fört krig mot Gaza. Gazabornas liv präglades långt före oktober 2023 av ockupation, blockad och krig.

• Ockupationens villkor på Västbanken        Vid valet i Israel 2022 stärktes högerkrafterna. Sedan dess har ockupationsmakten/staten Israels våld mot den palestinska befolkningen på Västbanken trappats upp.

Efter 7 oktober 2023 har våldet ökat ytterligare. Ockupationsmakten demolerar hus, vägar, el och vatten i sin jakt på människor som misstänks delta i motståndsrörelsen. På senare tid använder Israel flygattacker mot tätbebyggda områden också på Västbanken. Ockupationsmakten arresterar allt fler, såväl barn som vuxna. Ofta används s k administrativa fängslanden, en modell Israel ärvt efter den brittiska kolonialmakten. Personer kan tillfångatas utan rättsligt förfarande, hållas på obestämd tid och om de släpps, fängslas igen. Även barn pressas att skriva under erkännanden på ett språk de inte förstår.

• Fredligt motstånd, återvändarmarschen 2018 Vid 70-årsminnet av al Nakba 2018 organiserade den palestinska motståndsrörelsen i Gaza  ”den stora återvändarmarschen”. Varje fredag krävde fredliga demonstranter vid gränsstängslet sin lagliga rätt att återvända. Israels militär sköt mot dem. Under första året dödades 266 personer, varav 50 var barn. Drygt 30 000 skadades, de flesta i benen. Barn sköts. Sjukvårdspersonal och journalister sköts.

2023 hade detta fredliga motstånd inte fått något annat svar än beskjutning från Israel. Tvärtom räknade Israel med att fullfölja avtal med Saudiarabien och andra reaktionärt styrda arabstater. Ett samarbete som skulle ge Israel en sorts fred, men som helt bortsåg från det palestinska folkets rättigheter och behov. I september 2023 visade Netanyahu i FN upp en karta över ”ett nytt Mellanöstern” där Palestina överhuvudtaget inte fanns kvar.

• 7 oktober valde Hamas väpnat motstånd  Den 7 oktober 2023 bröt Hamas tillsammans med andra motståndsgrupper igenom stängslet runt Gaza i en väpnad överraskningsattack. 

Källor/litteratur:

Folket som inte fick finnas, Ingmar Karlsson, Historiska media, 2023. Författaren varnar, våren 2023, i förordet för en tredje intifada ”med oöverstigliga konsekvenser”. Boken avslutas efter en jämförelse mellan Israel och apartheidregimens Sydafrika med en dyster liknelse mellan Israel och de korsfararstater som funnits i området.

Tio myter om Israel, Ilan Pappe, Karneval, 2020. Tio vanliga påståenden om Israel ställs mot historiska fakta.

Hundraårskriget mot Palestina, Rashid Khalidi, Karneval 2024. Författaren vill förändra synen på konflikten och belysa krigets koloniala karaktär och den roll yttre krafter spelat.

Faktan, Johannes Anyuru, Clandestino Institut, 2024. En sammanfattning av den anklagelse om folkmord, riktad mot Israel, som Sydafrika lämnade in till Internationella domstolen i Haag i januari 2024. Anklagelsernas fakta blandas med dikter, de flesta skrivna av författare som Israel dödat under kriget.

Gaza. Att spränga ett getto, Shora Esmailian, Verbalförlag, 2024. En beskrivning av förstörelsen av Gaza mot bakgrund av decennier av ockupation och fördrivning.