2017.10.15 Det obegränsade flödet av billiga naturresurser från det globala syd till den rika industrialiserade världen vidmakthåller en djupt orättvis internationell arbetsdelning. Hamza Hamouchene, algerisk författare, beskriver planerna på export av solenergi från Tunisien till Europa utmed banor som nära nog sammanfaller med flyktingströmmarnas. Energin borde istället komma Nordafrikas befolkningar till del, vilket skulle gynna välfärd och utveckling i regionen..

När vi får höra om nya projekt kring förnyelsebar energi är det förlåtligt om vi tänker att allt är gott och väl och vackert och strålande. Men skrapar man en aning på ytan av sådant språk om ”renhet” och ”minskning av koldioxidutsläpp” framträder en annan bild, en bild av storkapitalistisk stöld av mark och resursrättigheter från det globala syd i syfte att skydda det globala nords energisäkerhet. TuNor solenergiprojekt i Tunisien är ett gemensamt vågstycke mellan Nur Energy, ett företag för solenergiutveckling med bas i Storbritannien, och en grupp maltesiska och tunisiska investerare i olje-och gassektorn. I juli ställde företaget en förfrågan om tillstånd från tunisiska ministeriet för energi, gruvor och förnyelsebar energi, för ett uttryckligen exportinriktat solenergiprojekt med en kapacitet av 4,5 gigawatt.

I likhet med solprojekten Desertec och Ouarzazate i Marocko är detta nya projekt en stöld av förnyelsebar energi – vad som har kommit att kallas ”Green Grabbing”: ett utnyttjande av mark och resurser för påstådda miljömål. Det inbegriper både en ansenlig stöld av mark (10 000 hektar) och en omfattande vattenanvändning för rengöring och kylning av solpanelerna i en torr och semi-torr region, i syfte att exportera energi till Storbritannien och övriga Europa. Sett till att Tunisien är beroende av sin granne Algeriet för egna energibehov och allt oftare får utstå elkraftsavbrott vore det skandalöst och orättvist att prioritera export före lokalbefolkningens akuta behov.

Framtvingad liberalisering och jakt på resurser

Sådana mega-projekt förstås bäst mot en bakgrund av framtvingad liberalisering av handeln, kombinerad med jakt på inflytande och resurser. De är huvudsakligen utformade (vanligtvis av européerna själva) för att tillfredsställa Europas behov av många olika energikällor, och därmed minska beroendet av rysk gas, liksom för att bidra till att målen med koldioxidreducering nås. Och vilken region är bättre skaffad att uppnå dessa syften än nordafrika och västasien: ett område rikt utrustat med naturresurser, från fossila bränslen till sol och vind? Sahara beskrivs vanligen som ett vidsträckt, tomt landområde, glest befolkat och i behov av ”utveckling”. Under denna förevändning visar sig ett gyllene tillfälle för Europa att fortsätta sin extravaganta konsumism och utsvävande energikonsumtion på bekostnad av det globala syd. Ett språk som stöper om sydliga regioner och länder till objekt för utveckling påminner om det ”civiliserande uppdrag” som användes för att under hela den koloniala epoken rättfärdiga en massiv resurrsstöld och, därmed också de styrmedel som utformades för att kontrollera befolkningar och deras omgivningar.

Det tycks som att ett välbekant kolonialt program sätts igång framför våra ögon: det obegränsade flödet av billiga naturresurser från det globala syd till det rika, industrialiserade nord, vilket upprätthåller en djupt orättvis internationell arbetsdelning. Intressant nog sammanfaller kartan över energins vägar till Europa med kartan över migrationens vägar från den afrikanska kontinenten. Fästning Europa bygger murar och stängsel för att hindra mänskliga varelser att nå dess stränder i hopp om trygghet, men accepterar inga hinder mot resursstöld.

Utrikespolitiken i Storbritannien och EU har som mål att låsa in nordafrikanska energiresurser (inklusive förnybara sådana) i det europeiska elnätet och är kraftigt påverkad av vapen- och industriintressen. Prioriteten har alltid varit EU och dess ”energisäkerhet”, vanligtvis utan minsta respekt för folkets vilja i regionen.

Plundringen göms under löften om ”hållbarhet”

Projekt som TuNur förs fram som svar på den ekologiska krisen och klimatkrisen men är egentligen tekniklösningar utan nytt innehåll. De lovar att ta hand om dessa problem utan förändring av grundorsaker, upprätthåller status quo och det globala systems motsättningar som skapat dessa kriser i första hand. Vidlyftiga ”lösningar” byggande på ingenjörskonst, sådana som Desertec, TuNur och Quarzazate tenderar att framställa klimatförändringen som ett gemensamt problem utan någon politisk eller socioekonomisk bakgrund. Detta perspektiv döljer det industrialiserade nords historiska ansvar, problemen med den kapitalistiska energimodellen och hur olika sårbara länderna i syd och nord är. Nordafrika är en av de regioner som drabbats hårdast av den globala uppvärmningen, och särskilt har vattentillgången där påverkats. Initiativen för utbredning av solenergi, som ytterligare utarmar dessa redan allt mindre vattenresurser, skulle utgöra en stor orättvisa. Det sägs ofta att när det gäller klimatkrisen ”sitter vi alla i samma båt”, men i många avseenden är detta helt enkelt inte sant. Mörkhyade befolkningar i det globala syd drabbas först och hårdast. Dessutom skymmer påståendet den roll som nykolonialism och imperialistisk övermakt har, liksom de orättvisor de representerar, från markstöld och folkförflyttningar till en systematiskt vägran att ge människor tillgång till sina egna länders natur- och energiresurser.

Vi bör vara mycket kritiska till sådana megaprojekt och deras föregivet goda avsikter, som ofta sveper in brutal exploatering och ren plundring i en vacker dräkt. Vi måste alltid ställa de ständigt lika väsentliga frågorna: vem äger vad? Vem handlar hur? Vem får vad? Vem vinner och vem förlorar? Och vilkas intressen blir tillgodosedda?

Rättvisa och suveränitet

Att svara på dessa frågor ur ett perspektiv av rättvis fördelning, och samtidigt beakta det koloniala och nykoloniala arvet liksom frågor om ras, klass och kön medför att en rad paralleller uppdagas mellan ”gröna projekt” och de mer uppenbart destruktiva utvinningsindustrier de förmodas ersätta: de förvägrar lokalbefolkningar kontroll över och tillgång till deras mark, berövar dem resurser och samlar det skapade värdet i händerna på inhemska och främmande rovgiriga eliter och privatföretag. De arabiska upproren som började i Tunisien 2010 handlade om bröd, frihet, social rättvisa och nationell värdighet. Projekt som TuNur kontrasterar tydligt med dessa behov. För att skapa rättvisa och sant gröna projekt, som rustar för folkens och planetens framtid, måste vi ta tillbaka naturen ur storkapitalets grepp och omforma diskussionen till att handla om rättvisa, folksuveränitet och det allmänna goda. Prioriteten måste vara självständighet i fråga om energi för lokalsamhällen och en grundläggande demokrati som överflyglar den marknadslogik som betraktar vår jord och vårt levebröd som varor att sälja till högstbjudande.

Översättning: Jan Enqvist