I en intervju inför EU-valet använde SVT härskarteknik för att trycka ner Feministiskt initiativs EU-kandidat Soraya Post. Hennes korrekta svar, att Ryssland inte rustar upp sin krigsmakt, möttes med hån av SVT-intervjuare och kommentatorer.

”I dag är det USA och Nato som driver upp rustningsspiralen. Att överdriva Rysslands militära rustningar är ett instrument för att driva på den egna upprustningen”, skriver journalisten Hans Foste Hjälte.

Soraya Post fick i intervjun i SVT (2019-05-14) frågan: ”Många är ju oroliga för ett allt mer aggressivt Ryssland, är du det?” Soraya Post svarade: ”Nej, inte som det ser ut nu. Ryssland rustar inte upp.” SVT:s intervjuare: ”Ryssland rustar inte upp?” Soraya Post: ”Dom ökar ju inte sin försvarsbudget.” SVTs intervjuare: ”Gör dom inte?”

Det är ett faktum att Ryssland inte rustar upp, och ändå kastar sig intervjuarna över Soraya Post, som om hon skulle ha kommit med ett lögnaktigt påstående. När Soraya Post inte viker sig, kastar den andra intervjuaren fram följande påstående i form av en fråga: ”Vad ska EU göra då om Ryssland till exempel skulle angripa de baltiska staterna?”

Varför ska en kandidat till EU-parlamentet svara på en så hypotetisk fråga? En i dag mycket mer relevant och aktuell fråga vore att diskutera hur EU bör agera för att försöka förhindra ett US-amerikanskt angrepp på Iran. Eller hur man ställer sig till att Sverige inte har skrivit under FNs resolution om kärnvapenförbud.

Det finns flera skäl till att diskutera dessa frågor. Då USA trappar upp konflikten och hoten mot Iran, kommer det att få återverkningar i Europa. Om krigshandlingar bryter ut, kommer detta direkt att påverka energiförsörjningen i det olje- och gasfattiga Europa och därmed även EU-ländernas ekonomi. Dessutom riskerar USAs agerande att öka risken för spridning av kärnvapen.

I SVTs nyhetsmagasin Aktuellt samma kväll (2019-05-14) kommenterar Mats Knutson svaret från Soraya Post, där hon korrekt säger att Ryssland inte rustar upp. Mats Knutson säger: ”Det kändes som om hon var ute på djupt vatten. Enligt de flesta bedömare har ju Ryssland fördubblat sin militärbudget sedan 2005.”

Enligt det internationella fredsforskningsinstitutet Sipri minskade Rysslands militärbudget med 19 procent från 2016 till 2017 och med ytterligare 3,5 procent från 2017 till 2018. Kostnaderna 2018 var därmed 22 procent lägre än de hade varit två år tidigare.

I dag är Rysslands militärutgifter alltså på väg ner. Kostnaderna ökade dock från 2005 till 2015, men då från en mycket låg nivå.

I slutskedet av det kalla kriget var Sovjetunionens försvarskostnader ungefär hälften så stora som USAs. Femton år senare var Rysslands kostnader endast en tiondel av vad Sovjetunionens hade varit. Det innebar att USA då lade ner 20 gånger mer på vapen och soldater än vad Ryssland gjorde.

När det kalla kriget tog slut, upplöstes Warszawapakten och USAs dåvarande president George Bush (den äldre) lovade att Nato inte skulle expandera. Femton år senare hade Nato växt, genom hela Östereuropa, fram till Rysslands gränser. Det var då Ryssland började återupprusta sin krigsmakt.

Trots upprustning motsvarar Rysslands kostnader numera mindre än en tiondel av USAs kostnader för krigsmakten. De sammanlagda försvarsbudgetarna i de tre största Natoländerna i Europa - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - är två och en halv gånger större än den ryska försvarsbudgeten. I fjol 2018 var Frankrikes utgifter för krigsmakten till och med 4 procent högre än Rysslands.

Per invånare lägger USA ner 10,5 gånger så mycket pengar på krigsmakten som Ryssland. Storbritannien lägger ner 1,8 gånger mer. Tyskland, 1,4 gånger mer och Frankrike 2,2 gånger mer än Ryssland.

De tre europeiska stormakterna är till ytan relativt små. Ryssland har ett betydligt större land att försvara. Per kvadratmeter satsar Storbritannien 56 gånger mer i pengar på krigsmakten än vad Ryssland gör, Tyskland 39 gånger mer och Frankrike 28 gånger mer, samt USA cirka tio gånger mer.

Kanonerna står tydligen tätt i Storbritannien. Det är märkligt att det ska vara så dyrt, att det kostar nästan lika mycket att försvara den lilla brittiska ön i Nordsjön som det gör att försvara ett land som sträcker sig från Östersjön till Stilla Havet och från Norra Ishavet till Svarta Havet.

I ett internationellt perspektiv, och speciellt jämfört med Natoländerna, Saudiarabien och Kina, är Rysslands kostnader för krigsmakten uppseendeväckande låga. Och som sagt, kostnaderna har dessutom sänkts de senaste två åren.

Mats Knutson medger ”att det har skett en viss nedgång” i Ryssland de senaste åren. Det Knutson kallar viss nedgång är alltså en sänkning med över 20 procent, samtidigt som det sker en stark upprustning i USA och i de övriga Natoländerna samt i Kina och Indien.

Mats Knutson använder tydligen också en spåkula för att kunna trycka ner Soraya Post: ”Nu ökar åter oljepriserna och det är möjligt att den ryska staten får mer inkomster för att fortsätta den här upprustningen.”  

*

En kommentar till texten: Observera att vart enda öre som går till så kallat ”militärt försvar”, det vill säg till att tillverka vapen som dödar människor och ödelägger städer, bostäder, odlingsmark och skogar, är bortkastade pengar. Det finns alltså all anledning att kritisera militär rustning i alla länder.

Det gäller givetvis även Ryssland. Men för den skull finns det ingen orsak att ge en felaktig beskrivning av Rysslands rustningar. I dag är det USA och Nato som driver upp rustningspiralen – inte Ryssland! Ryssland blir i det sammanhanget bara ett instrument, som Pentagons propagandister använder för att driva på den militära upprustningen.

Det är löjligt att utmåla Ryssland som det stora hotet mot fred, när USA samtidigt har varit i krig oavbrutet i snart 20 år och har bombat och invaderat länder i tre världsdelar under den tiden.

Det är också från Washington budskapet kommer om att stoppa länder och människor från att ta beslut om att förbjuda kärnvapen.

Det är beklämmande att journalister på Public Service i Sverige låter sig enrolleras i Natos och vapenlobbyns kampanjer.

Om SVTs utfrågare hade velat ställa en relevant fråga om de militära hoten mot Sverige, borde de ha tagit upp kärnvapenhotet, som är mer relevant och ett mycket allvarligare hot mot Sverige.

I en väpnad konflikt mellan någon av kärnvapenmakterna finns det alltid en risk för kärnvapenkrig. Om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut i Europa skulle följderna bli katastrofala för Sverige, även om vårt land inte är involverat i kriget.

Detta är det stora hotet mot Sverige. Det är en skam att svenska politiker inte har modet att gå emot USA och skriva under FN:s resolution om kärnvapenförbud.

Hans Foste Hjälte

Artikeln har tidigare varit publicerad i eFolket med rubriken: eFolkets chefredaktör: ”SVT ute på djupt vatten!”