Finanskapitalism: ett perfekt osynligt hölje för hur makt utövas

Jan Enqvist
.

2016.11.27 Långt efter USA i fråga om imperialistisk makt kommer Storbritannien. Men i fråga om den makt som uppstår ur finansiella tjänster till resten av världen är London City ett betydligt mäktigare nav än New Yorks Wall Street. Tony Norfield visar i The City hur och varför banker och finansinstitut etablerat sig och frodas i det brittiska finansiella systemet

Tony Norfield är bankmannen som efter 20 års erfarenheter inifrån Londons finanscentrum nu också beskriver det inifrån. Det sker i boken The City, en ytterst kunnig och välgrundat kritisk redogörelse för hur Storbritannien fortfarande är en imperialistisk stormakt, i kraft av de många banker och finansinstitut – kapitalförsäkringsbolag, investerings-, pensions- och hedgefonder, råvarubörser mm – som samlats i London City, bland annat för att Storbritannien ger större juridisk frihet till sådana institut än andra länder, inklusive USA.

The City är, kort sagt, mäktigare än Wall Street i fråga om bank- och övrig finansverksamhet av dessa slag. Boken är skriven före Brexit, men analysen kan nog stå sig. Inriktningen på Storbritannien betyder inte att utblickar och jämförelser saknas, tvärtom. Särskilt klargörande är Norfields genomgång av vad han anser bidrar till länders, eller snarare deras eliters, politiska och ekonomiska makt. Det sker i ett kapitel med titeln The World Hierarchy. Han skiljer ut fem faktorer: ländernas bruttonationalprodukt (GDP), deras direktinvesteringar utomlands (FDI), hur stora tillgodohavanden respektive skulder de landets banker har i de övriga länder där de verkar, i vilken utsträckning landets valuta används i internationell handel och, slutligen, hur stora de militära utgifterna är. Diagrammet med hyggligt aktuella realvärden på dessa faktorer, översatta till index, visas nedan. Det grundar sig på de 155 länder för vilka det finns användbar statistik, men diagrammet visar bara de med starkast politisk-ekonomisk makt. Till exempel anger den röda stapeldelen för USA att landet står för 20 procent av världens militärutgifter. Storbritanniens gröna stapel för finansväsendet gör landet till god tvåa i den imperialistiska världsordningen. Sverige kommer på 17:e plats (DE är Tyskland, CN Kina, CH Schweitz).

Det behövs bara ännu ett konstaterande för att översiktligt förstå den nuvarande politisk-ekonomisk världsmaktsordningen, och Tony Norfield gör det konstaterandet: Ett land – återigen: dess politisk-ekonomiska elit - med redan stark position har det lättare att agera till sin fortsatta fördel: ” … den extra makt i världsekonomin som det finansiella systemet tillhandahåller är åtkomlig främst för dem med privilegierad tillgång till finansiering: bolag och stater i de rikare, mäktigare länderna. Detta är ett viktigt medel som dominerande maktcentra använder för att upprätthålla sina ekonomiska privilegier: de kan använda finansiella marknader för att kontrollera världens resurser och suga upp värde som skapas annorstädes. I detta värv måste de inte nödvändigtvis lita till militärkraft eller direkt politiskt påtryckning. Den globala finansmekanismen visar sig vara en naturlig följd av ett naturligt kapitalistiskt marknadssystem: ett perfekt osynligt hölje för hur värdeutvinning går till” (min övers.).

I Tony Norfields definition av nutida imperialism är detta centralt. Han skriver: ”I dag kännetecknas imperialism av ekonomiska privilegier i världsekonomin, förstärkta av monopolistisk kontroll av industri, handel och finans, och uppbackade av mäktiga stater, direkt eller indirekt. Den globala makthierarkins nakna verklighet som [diagrammet] visar upp motsäger på ett användbart sätt nyhetsmediernas eufemismer om ”det internationella samfundet”.

Författaren påvisar effektivt hur samma intressenter som motarbetar monopol på hemmaplan, bland dem politiska teoretiker och praktiker i de liberala staternas lagstiftande institutioner, inte har något emot att företag från det egna landet dominerar marknader annorstädes: ”Tvärtom, stora företag får betydande uppbackning från sina hemstater för att expandera sina utrikesaffärer. Varje utövande av monopol utomlands är ett annat lands börda, ett som till och med kan gynna hemlandet, genom den högre lönsamhet det egna landets företag har i utrikesaffärerna, till gagn för hemlandets investerare”. Under rubriken monopol återger Tony Norfield också den nätverksstudie som visar i hur hög grad världsekonomin domineras av ett litet antal företag: av 43 000 bolag i 116 länder som studerades 2007 kontrollerar mindre än 0,5 procent av dessa bolag – främst finansbolag - 40 procent av världens internationella bolag. Listan börjar med Barclays 4,1 %, Capital Group Companies ytterligare 2,6 %, FMR Group ytterligare 2,2 % ; den fortsätter med Axa, State Street Corp, JP Morgan Chase & Co osv ned till Invesco på 27 plats, som bidrar med 0,2 % och då är det sammanlagd resultatet 30,8 %.

Marx metafor för kapitalet som en vampyr får en utökad tolkning i slutavsnittet: ”Brittisk imperialism har skapat en finansiell maskin som fungerar som en vampyrernas blodbank för mervärdet som produceras världen över, från varje land och i varje valuta. The City suger i sig lite från varje värde som flyter genom de finansiella uppgörelser som görs i detta globala centrum. Utöver detta: de värdepapper som handlas i City och annorstädes har ett marknadspris som i termer av ekonomisk producerat värde snarare är ofött än levande. Pappren representerar ett anspråk på framtida värde producerat i världsekonomin, men de röjer också den nuvarande förmögenheten och kontrollerande makten hos sina kapitalistiska ägare”.

Tony Norfields blogg finns här

.