2025.04.13 Konflikter kan inte lösas utan analys av underliggande behov. När man inte sätter sig in i parternas perspektiv – och dessutom förtiger eller misstolkar vad motståndaren säger – förlängs och försvåras konflikten. Detta krig hotar att resultera i kärnvapenutbyten och en slutlig katastrof. På grund av att Ryssland var den anfallande parten den 24 februari 2022 har man i väst endast fördömt Rysslands ledare. Varje försök att visa på orsaker, vad som hänt tidigare och det ryska perspektivet har lett till förklenande etiketter. Viktiga omständigheter förtigs, och det skapas en fiendebild som försvårar möjlighet till fred. Varje försök till förklaring tolkas som försvar av onda handlingar och man missar möjlighet att få slut på kriget. Det är en klassisk konflikt där motparten får hela skulden.

Abelow tar upp Monroedoktrinen 1823 där USA proklamerade sina behov av säkerhet genom att förbjuda främmande makter att placera militära styrkor nära USA:s gränser i Syd- och Mellanamerika. Han visar parallellen i Kubakrisen 1962 när världen var nära kärnvapenkrig under några dagar tills Chrusjtjov och Kennedy kom överens om att Ryssland inte skulle sätta upp kärnvapenmissiler på Kuba – och USA ta bort sina i Turkiet. När nu Ryssland hänvisar till sina behov av avstånd till Natos styrkor används en annan måttstock. Nu ser man det som att Ryssland försöker återuppliva Sovjetunionen. Det blir inte tal om att sätta sig in i den andras perspektiv.

Författaren ger bakgrunder och orsaker genom västliga provokationer från 2014 till 2022. Han ger källor, ofta med citat med angivande av månad och år. Sedan 2015 hade väst tränat ukrainska soldater och levererat vapen till Ukraina. Från 2017 ökade leveranserna massivt. I Rumänien hade offensiva missiler placerats. Nu hotade samma fara från Polen. Som vanligt vare sig bekräftades eller förnekades om dessa missiler skulle laddas med kärnvapen. Putin hade 2007 gjort klart för världen att Moskva inte skulle acceptera ytterligare Nato-utvidgning. Inom ett år, 2008, öppnade Nato dörren för Georgien och Ukraina. Ryssland upplevde sig vara existentiellt hotat av Nato i Ukraina, en röd linje. I väst fick vi veta att anfallet på Ukraina var ”oprovocerat”. I december 2021, några månader före invasionen i februari, klagade den ryske ambassadören i USA över att Nato genomförde cirka 40 militärövningar om året nära Ryssland, och utrikesminister Lavrov sa: ”Vi nådde vår kokpunkt”.

Rysk sida upplevde hot att USA skulle slå till först med kärnvapen. Författaren fäster stort avseende vid att USA 2019 sade upp INF-avtalet om kärnvapen. Kärnvapen placerade i Europa skulle kunna hota Ryssland genom ett första slag och förstöra ryska kontroll- och kommandosystem och därmed förmåga att svara på ett anfall. Avskräckning skulle då inte fungera. Vi får många exempel på amerikanske ledare som varnat för Natos expansion.

Ett intressant kapitel handlar om hur pessimistiska narrativ blir självuppfyllande profetior. Författaren visar på hur Natos expansion – som rättfärdigas av behov av försvar – har uppfattats av Ryssland som ett offensivt hot som lett till handlingar som i sin tur uppfattats av Väst som orsakade av vilja till utvidgning av territoriet.

Här kan man dra en självklar parallell till Sveriges och Finlands ansökan om Nato-medlemskap.

Karin Utas Carlsson, Fil.dr. pedagogik (fredsundervisning), fredsaktivist i Göteborg