2025.01.19 De tragiska konsekvenserna av ett beslut som de europeiska stormakterna Storbritannien och Frankrike fattade för över hundra år sedan ser vi idag. Vid en konferens i Nationernas Förbund 25 april 1920 beslöts att Storbritannien i Palestina skull skapa ”ett hem för den judiska befolkningen”. Att det redan bodde ett folk där, palestinierna, brydde man sig inte om.

Den judiska befolkningen levde på 1800-talet i de allra flesta av Europas länder. Tidvis utsattes de europeiska judarna för pogromer där de dödades, misshandlades eller drevs bort från sina hem och egendomar. Bland judar väcktes därför i början av 1900-talet förhoppningen om att de skulle kunna emigrera till området i närheten av staden Jerusalem och där bygga ett judiskt samhälle. (1)

När det tidigare så mäktiga Osmanska riket under första världskriget besegrades, delades krigsbyten i Västasien upp mellan segermakterna Storbritannien och Frankrike. Det som återstod av det Osmanska riket är det nuvarande Turkiet. Befolkningen i det Osmanska riket kallades omväxlande för ”osmaner” eller ”turkar”.

(2)Den österrikiske journalisten Teodor Herzl hade följt rättegången mot Alfred Dreyfus, en judisk officer i Frankrikes krigsmakt, vilken uppenbarligen utsatts för ett justitiemord. Teodor Herzl ansåg att första världskrigets segermakter borde hjälpa de euroepiska judarna att skapa en judisk stat i Palestina. (3)

Det fanns dock ingen enighet inom den brittiska regeringen om detta förslag. Lord Curzon, medlem av det brittiska krigskabinettet hade starka invändningar. Han skrev: ”Vad ska det bli av folket i landet (Palestina) om vi antar att turkarna drivs ut och invånarna inte har utrotats i kriget?” (4)

Dessa invändningar hindrade dock inte den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour att sända ett meddelande, den så kallade Balfourdeklarationen, till den brittiske ordföranden i det judiska samfundet i Storbritannien, lord Walter Rothschild:

”Käre Lord Rothschild (...) Hans Majestätets regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sitt bästa för att underlätta uppnåendet av detta syfte varvid det är klart underförstått att ingenting ska göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina eller de rättigheter och den politiska ställning som judar har i något annat land. (...) Arthurt James Balfour

”Formuleringarna i brevet var vaga och ingenting stod om någon judisk statsbildning och inte heller något om konsekvenserna för den arabiska befolkning som levde i Palestina. Men Balfourdeklarationen blev ändå den grund på vilken hela kolonisationsprojektet vilade. (5)

Vid Fredskonferens i Paris (1919) efter första världskriget krävde arabernas ledare, kung Feisal, att en kommission skulle tillsättas för att på plats i Palestina få en klar bild av befolkningens önskemål. Trots motstånd från både Storbritannien och Frankrike tillsattes dock en sådan kommission som kom att bestå av två US-amerikaner Henry King och Charles Crane, bägge med erfarenhet från verksamhet i Västasien. US-amerikanerna anlände till hamnstaden Haifa i norra Palestina den 10 juni 1919. (6)

Deras uppgift blev att utreda förutsättningar för Palestina att ta emot europeiska invandrare. Efter sex veckors besök i städer och byar i Palestina, Libanon och Syrien lämnade King och Crane en rapport. De förklarade att det krävdes stora förändringar i ”det extrema sionistiska programmet” ifall Balfour-deklarationens formuleringar om den ickejudiska befolkningens civila och religiösa rättigheter skulle kunna uppfyllas. King och Crane ansåg därför att en fri invandring av judar vore en grov kränkning av det palestinska folkets rättigheter.

”Inte en enda av de brittiska officerare... (som King och Kane) hade talat med trodde att det sionistiska programmet skulle kunna genomföras utan vapenmakt. De såg sig därför föranledda att rekommendera att det sionistiska programmet avsevärt reducerades och att idén att göra Palestina till ett judiskt samhälle övergavs.

Det budskap de fått av de judiska representanterna hade övertygat dem om att sionister såg framför sig ett fullständigt fördrivande av de icke judiska invånarna bland annat genom uppköp av mark. Även om dessa planer genomfördes inom lagens ramar skulle de utgöra ett allvarligt brott mot folkets rättigheter och de principer om folkets självbestämmande som de allierade och president Wilson kungjort.” (7)

Det stod alltså klart – redan för hundra år sedan, långt innan andra världskrigets slut och innan staten Israel bildades – att en stor invandring av judar från Europa till Palestina riskerade att leda till starka motsättningar mellan den inhemska befolkningen och dessa invandrare. Men Storbritannien och Frankrike blundade för denna information och USA brydde sig inte längre. De två kolonialmakterna beslöt sig för att stycka upp Västasien i egna intresseområden och upplåta Palestina för israelisk immigration. (8)

Vid en konferens i Nationernas Förbund 25 april 1920 beslöt man att hela området mellan Medelhavet och Persien skulle bli ett mandat under övervakning av Nationernas Förbund. Palestina skulle tillfalla Storbritannien och enligt löftet i Balfourdeklarationen där skapa ”ett hem för den judiska befolkningen”. Att det redan bodde ett folk där, palestinierna, brydde man sig inte om. Konsekvenserna av beslutet började visa sig redan för hundra år sedan. (9)

Samtidigt som fredskongressen pågick i Paris 1919 hölls Palestine Arab Congress. Där visade palestinierna sitt motstånd mot Balfourdeklarationen. Första världskrigets segermakter borde ha förstått det orimliga i att överlåta ett land, där det redan fanns en bofast befolkning, till nya bosättare. Men för de gamla kolonialmakterna var det naturligtvis inte främmande att kontrollera och profitera på andra länder. De israeliska bosättarnas mål var dock ett helt annat, att skapa en egen nationalstat. (10)

Bosättarkolonisatörerna försöker skapa sig en hemvist där de inte är önskade. För bosättare som är ivriga att införa sin egen kultur och sitt eget sociala system är den inhemska befolkningen, så uppenbart annorlunda än bosättarna, inget annat än ett hinder som måste undanröjas. Det går aldrig att göra utan våld.” (11)

I mars 1948 samlades en grupp sionister i ”Röda huset” i Tel Aviv för att finslipa sin plan, kallad Plan Dalet, för att ta kontroll över landet, när Storbritannien några månader senare skulle lämna Palestina. Sedan beslutet väl var fattat tog det ett halvår att fullborda uppgiften. Då hade mer än hälften av Palestinas ursprungliga befolkning tvingas bort från sina hembyar och städer. (12)

Konsekvenserna av de beslut som de europeiska stormakterna fattade för över hundra år sedan ser vi idag. För befolkningen i Palestina har det varit uppenbart i mer än 75 år. Den israeliska kampanjen för att driva bort den palestinska befolkningen i Palestina intensifierades när kolonialmakten Storbritannien lämnade Palestina den 15 maj 1948. (13).

”Dessa aktioner kan genomföras på följande sätt: antingen genom att förstöra byar (genom att sätta eld på dem, genom att spränga dem och genom att lägga ut minor i spillrorna efter dem) och särskilt de befolkningscentra som är svåra att permanent kontrollera eller (..) omringa byarna, genomsöka dem. I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser. Plan Dalet, 10 mars 1948.” (14).

Hans Hjälte

Fotnoter

1 Göran Buren: Mordet på Folke Bernadotte, kapitel 6, sid 76-79

2 Folket som inte fick finnas, sid 28-32

3 När det tidigare så mäktiga Osmanska riket under första världskriget besegrades, delades krigsbyten i Västasien upp mellan segermakterna Storbritannien och Frankrike. Det som återstod av det Osmanska riket är det nuvarande Turkiet. Befolkningen kallades omväxlande för ”osmaner” eller ”turkar”.

4 Ingemar Karlsson: Folket som inte fick finnas, sid 33-36

5 Folket som inte fick finnas, sid 37 Ilan Pappe: Kort historik över Israel-Paletinakonflikten, sid 19

6 Folket som inte fick finnas, sid 50-52

7 Folket som inte fick finnas, sid 53-57

8 Folket som inte fick finnas, sid 63

9 Kort historik Över Israel-Palestinakonflikten sid 31

10 Kort historik Över Israel-Palestinakonflikten sid 24 -25

11 Kort historik över Palestina-Israelkonflikten, sid 31

12 Ilan Pappe: Den etniska rensningen av Palestina, sid 12

13 Den etniska rensing av Palestina, sid 13

14 Den etniska rensningen av Palestina, sid 57