2020.05.25

Varför förlorade Arbetarpartiet och vänstern i Brasilien valet 2018 till den före detta kaptenen Jair Bolsonaro? Dominikanerprästen Frei Betto, ledande person i Latinamerika inom befrielseteologin och författare, skriver att det fanns många faktorer som bidrog till Bolsonaros raketkarriär. Samtidigt går han igenom Arbetarpartiets framgångar och misslyckanden. Han kritiserar korruptionen inom partiet, ointresset för politisk skolning av folket och bristen på nya reformer. Arbetarpartiet måste göra självkritik och bygga upp det på nytt, skriver Frei Betto.

Många frågar sig hur det kunde vara möjligt att 147 miljoner röstberättigade av 208 miljoner invånare valde en rätt okänd kongressledamot för Rio de Janeiro till president – Jair Bolsonaro – uttalad förespråkare för tortyr, summariska avrättningar av fångar och obeveklig försvarare av den militärdiktatur som under 21 år (1964–1985) härskade i landet. Och detta hände efter att den nya demokratiska medborgargrundlagen[1] antagits 1988 och efter Fernando Henrique Cardosos[2], Lulas[3] och Dilma Rousseffs[4] demokratiska presidentskap samt Arbetarpartiets[5] 13 år av majoritet i kongressen.

1933 kom Adolf Hitler till makten i Tyskland i ett demokratiskt val. Och 2018 – 85 år efter nazistledarens valseger – valdes före detta kaptenen Jair Bolsonaro till president i Brasilien med 57,5 miljoner röster, cirka 30 procent av de röstberättigade. Hans motståndare professor Fernando Haddad fick 47 miljoner röster, 31,3 miljoner avstod från att rösta, 8,6 miljoner röster var ogiltiga och 2,4 miljoner var blankröster. Så de flesta, 89,3 miljoner röstade inte på Bolsonaro.[6]

Inget sker av en händelse. Många faktorer bidrog till Bolsonaros raketkarriär. Brasiliens demokrati har alltid varit bräcklig. Sedan portugiserna kom till våra trakter omkring år 1500[7] har envåldshärskare dominerat. Under kolonialtiden styrde portugisiska kungaväldet landet fram till 1889 då republiken grundades.

Vår republiks två första presidenter var militärer: Marskalk Deodoro de Fonseca 1889–1891 och general Floriano Peixoto till 1894. Artur Bernardes regerade 1922–26 med undantagstillstånd. Getúlio Vargas valdes till president 1930 och blev diktator sju år senare, fram till 1945.

Efter 1945 har Brasilien bara upplevt korta perioder av demokrati. Marskalk Dutra efterträdde Vargas som 1950 återkommit till presidentmakten genom omröstning. Vargas blev kvar tills högern förmådde honom att ta livet av sig 1954. En militärjunta övertog makten och överförde den till Ranieri Mazzilli som omedelbart öppnade för Joao Goularts makttillträde, följd av vicepresident Janio fram till 1964, då en militärkupp införde den militärdiktatur som varade till 1985.

Under de senaste 33 åren av demokrati dog den valde presidenten Tancredo Neves innan han tillträdde. Hans vice, José Sarney, tog över och ledde landet till bankrutt. Genom en ödetsnyck valdes Fernando Collor till ”kungamakare” och två och ett halvt år senare avsattes han på grund av korruption, medan hans vice, Itamar Franco tog över som president. På detta följde två presidentperioder med Fernando Henrique Cardoso 1995–2003, två perioder med Lula 2003–2011 och en med Dilma 2011–2014 som ett år och åtta månader efter omval störtades genom en riksrättskupp. Hon ersattes av Michel Temer, som överlämnade presidentmakten till Bolsonaro 1 januari 2019.

Arbetarpartiets framgångar och misslyckande

Hur ska det kunna förklaras att drygt 30 procent av väljarna lägger sin röst för att till president välja en militär av låg grad, kongressledamot i 28 år, inte känd för sin parlamentariska verksamhet utan för sina cyniska lovord för torterare och sitt beklagande av att diktaturen inte mördat åtminstone 30 000 personer? Hur ska det gå att förklara att en man som under sin valkampanj i Sao Paulo via internet, högt, ljudligt och bestämt, gjorde klart att om han blev vald borde hans motståndare lämna landet eller åka i fängelse?

Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Men även om de sociala framsteg[8] som Arbetarpartiets regeringar uppnått har befriat 36 miljoner brasilianare ur fattigdom, måste vi också framhålla de misstag som de ännu inte öppet har erkänt, men som ändå bidrar till deras politiska utarmning. Av dem vill jag framhålla fyra:

– Några bekräftade fall av korrumperade ledare, som paritets etiska kommission inte kritiserade, till exempel Palocci[9],lämnade partiet innan de uteslöts.

– Ointresset för befolkningens politiska skolning och de medier som stödde partiet, som lokalradio, lokalteve och alternativa medier.

– Att under 13 år inte ha genomfört någon strukturell reform, utom den som försvårade det federala stödet för den sociala tryggheten. Arbetarpartiet är nu offer för den politik som de inte lyckades genomföra.

– Året därpå återvaldes Dilma, men med mycket liten marginal till sin motståndare Aceio Neves. Arbetarpartiet förstod inte valurnornas budskap. De insåg inte att det var dags att säkra sin regering genom att stärka de sociala rörelserna utan valde att göra tvärtom. De antog oppositionspartiets ekonomiska politik.

Med Michel Temer som president fördjupades krisen. Den innebar miljoner arbetslösa, falsk BNP-tillväxt, arbetslivsreformer som undergrävde arbetarnas grundläggande rättigheter, 63 000 mord om året (10 procent av hela världens mord) och militärt ingripande i Rio de Janeiro i ett försök att stoppa knarkhandelns kontroll över staden. Dessutom härjade korruptionen fritt i politiken och bland politikerna, utan att ens presidenten gick fri, och med foton och videor på bästa sändningstid. Allt detta bidrog till ett politiskt tomrum. Med största partigruppen i kongressen hade Arbetarpartiet ändå bara en representativ ledare: Lula. Trots att han satt i fängelse fick han i början av valkampanjen 39 procents väljarstöd i enkäterna. Med den juridiska makten bekräftade det uppenbara: Han anhölls utan bevis för att på så sätt inte kunna delta i valkampen.

Så dök Bolsonaro upp

Hur ska det kunna förklaras att en kandidat för ett betydelselöst miniparti utan framgång i valkampen, utan närvaro på gatan, utan att delta i tevedebatterna, ändå drog fram som en meteorit?

Som sagt, inget sker av en händelse. Kaptenen fick stöd av tre betydelsefulla skikt i det brasilianska samhället:

Först och främst, den enda sektor som under de senaste 20 åren envist har ägnat sig åt att organisera och ställa upp som de fattigas företrädare: de evangeliska, konservativa kyrkorna. Arbetarpartiet borde ha insett att de aldrig skulle kunna nå ut till folket om de inte som förr kunnat räkna med de kyrkliga basförsamlingarnas nätverk (CEBS). Men de ansträngde sig inte för att bredda basen och nätverken och stärka partiklubbarna, fackföreningarna och de sociala rörelserna, utom De jordlösas rörelse (MST) och De taklösas rörelse (MTST).

Bolsonaro fick också stöd från de poliser och militära grupperingar som längtade tillbaka till militärdiktaturen, där de kunde åtnjuta väldiga privilegier, censuren och pressen som mörkade deras brott så att de kunde åtnjuta fullständig immunitet och straffrihet. Och nu, enligt ett löfte från Bolsonaro, kan de räkna med att det är fritt fram för dem att mörda. De har också kunnat räkna med de sektorer inom eliten som klagar över lagar som begränsar deras missbruk, till exempel jordbruks- och gruvaffärerna på urfolkens reservat, särskilt de kring Amazonas som de vill komma åt utan att besväras av naturskyddet.

Det fanns också en ny faktor som var till fördel för Bolsonaro: De digitala nätverkens mäktiga lobby som styrdes från Washington. Miljoner budskap gick direkt till 120 miljoner brasilianare med tillgång till internet. Nästan alla väljare, de mellan 16 och 70 år, måste enligt lag delta i valet. Bolsonaro visste hur han skulle utnyttja denna tillgång för att hota demokratin på allvar. På samma sätt som den bidrog till framgång i valet av Donald Trump i USA, liksom segern i den folkomröstning om Brexit i Storbritannien som beslöt att lämna EU.

Utmaningar för framtiden

Och vad gör vi nu? De progressiva rörelserna och vad som återstår av vänstern i Brasilien kommer säkert att organisera demonstrationer, marscher, namninsamlingar med mera för att motverka framväxten av en fascistisk regering. Men inget av detta är tillräckligt. Vi måste återta den folkliga basen. De fattiga röstade för de rikas projekt. Vänstern tar munnen full med ”folket”, men är inte beredd att offra helgen för att dra till favelan, kåkstäderna, landet där de fattiga bor. Den brasilianska prioriteringen måsta nu vara att Arbetarpartiet gör självkritik och bygger upp partiet på nytt, att vänstern återtar basarbetet, att den progressiva rörelsen åter skapar ett politiskt projekt som är genomförbart. Om inte, kommer Brasilien att gå in i ett långt mörkt tidevarv.

Frei Betto, internet@granma.cu, 11 november 2018

Översättning och fotnoter: Eva Björklund

[1] Medborgargrundlagen antogs 1988 och markerar övergången från diktatur till formell demokrati i en federal republik. Den innehåller grundläggande rättigheter och skyldigheter och former för det politiska livet.

[2] Fernando Enrique Cardoso deltog i bildandet av Socialdemokratiska partiet och var president 1995–2003.

[3] Lula da Silva, ordförande i Arbetarpartiet. En stark arbetarrörelse växte fram och förde sin ledare Lula till makten 2003–2011. Den internationella finanskrisen 2008 ledde till en djup nedgång även i Brasilien vilken sammanföll med korruptionsavslöjanden och politisk instabilitet.

[4] Dilma Rouseff, ordförande i Arbetarpartiet och president 2011–2014.

[5] Arbetarpartiet, Partido dos Trabajadores, PT.

[6] Valdeltagandet var 79,7 procent i valet 7 oktober 2018.

[7] Brasilien blev en portugisisk koloni 1500, men erövrarna visade inte området något större intresse förrän 1530.

[8] Under Lula da Silvas första mandatperiod satsades pengar på programmet Bolsa Familia, ett socialt program med ekonomiskt stöd till barnfamiljer med mödravård och skolgång för barnen. Landsbygden elektrifierades, vattenförsörjning ordnades. Genom lagstiftning höjdes minimilönerna.

[9] Palocci, Dilma Rouseffs stabschef. m