2018.10.25

Söndagen den 12 augusti avled Samir Amin. Därmed gick den siste ur tiden från den generation egyptiska marxister som växte upp i nasserismens period och hann uppleva en värld i spillror. Amin föddes 1931 i Kairo. Han doktorerade i Paris när Gamal Abdel Nasser och Sällskapet fria officerare gjorde sig kvitt den brittisk-dominerade monarkin i Egypten 1952 samt styrde in landet på en alliansfri väg

Amins avhandling – i ekonomi – skrev han som aktiv i franska kommunistpartiet. I avhandlingen övervägde han grundligt sitt hemlands problem, och detsamma för andra länder hotade av kolonial utplundring. Amin, i likhet med andra teoretiker av beroendeskolan, såg tredje världen som utsatt för stöld, plundring, avindustrialisering och därpå ojämlikt handelsutbyte. Det politiska utrymmet för tredje världens stater – Nassers Egypten bland dem – var smalt. Frigörelse skulle bli svårt. Det skulle krävas mod att slå sönder monopolkapitalismens ok, att resa sig från kolonialismens hemsökelse och gå mot en nödvändig socialistisk framtid.

Amin, i likhet med andra i hans generation – Ashok Mitra i Indien, Celso Furtado i Brasilien – gick inte omedelbart till universitetsväsendet. Han reste hem till Kairo, arbetade för ett Nasser Institute for Economic Management (1957-1960) och reste därpå till Bamako, Mali, där han fungerade som rådgivare i planeringsministeriet (1960-63). Amin skulle komma att tala ömt om dessa år, om erfarenheterna han fick i försöken att förändra dagordningen för utvecklingen av sitt land och andra afrikanska länder. De begränsningar som världens mäktiga länder lade – imperialistblocket lett av USA, liksom det monopolkapitalistiska systemet, förhindrade varje väsentligt genombrott för stater som Egypten och Mali. Amins första bok, utgiven på 60-talet, handlade om erfarenheterna av utveckling i Mali, Guinea och Ghana. Den varnade för lättviktiga föreställningar om framsteg. Det ojämlika systemet i världen skapade profiter för de mäktiga och fattigdom för de svaga. I sin viktigaste bok, Accumulation on a World Scale (1970), som förde honom till en ledande plats i beroendeskolan, visade Amin hur resurser flödade från länder i periferin och berikade länder i centrum genom en process han kallade ”imperialistisk ränteintäkt”. När systemet förändrades på 70-talet följde Amin förändringarna empiriskt och teoretiskt. Det var i denna period han skrev Delinking: Towards a Polycentric World (1985), i vilken han propagerade för att länder i periferin skulle ignorera den dagordning för utveckling som formulerats av länderna i centrum och dessa länder påtryckningar.

Era av större kaos

Sovjetunionens fall och USAs uppstigande till ojämförlig makt drev Amin till att skriva om ”kaosets imperium”, en ny era som skulle komma att resultera i stor ojämlikhet, vanskliga arbetsvillkor, ödeläggelse av jordbruk och farorna med politiserande religion. Det som Amin var på spåren 1992 skulle bli uppenbart två årtionden senare, när han återvände till dessa teman i The Implosion of Contemporary Capitalism (2013). Monopolistiska bolag hade sugit livet ur systemet, gjort affärsmän till ”avlönat tjänstefolk” och journalister till ”medialt prästerskap”. Ett ohållbart världssystem, med finansdominans och människor som piskas från ett vanskligt jobb till nästa, såg ut att hota mänsklighetens framtid. Han undersökte tillståndet i världen och fann inget verkligt alternativ till det monopoldominerade system som – likt en vampyr – sög blodet ur världen. Detta betydde dock inte att historien skulle komma att driva mänskligheten mot stupet. Andra val låg framför oss.

Under de senaste 40 åren var Amins geografiska hemvist Dakar, Senegal, där han ledde Third World Forum. Här blickade han ut och lade märke till den aktuella världens hot, men också dess möjligheter. För 200 år sedan föddes Karl Marx. I en av sina sista texter, för att hedra Marx, reflekterade Amin över en mening i Kommunistiska Manifestet – att klasskampen alltid slutar ”med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång”. Denna mening, skrev han, ”har funnits i förgrunden av mitt tänkande under lång tid”, Han var inte intresserad av nederlaget: ”Den oavbrutna revolutionen”, skrev han, ”är fortfarande på periferins dagordning. Samhällsrestaureringar under vägen till den socialistiska förvandlingen är inte oåterkalleliga. Och söndringar i den imperialistiska fronten är inte otänkbara i de svaga länkarna i centrum

”Hur eländig än situationen var – hårdhet och fulhet överallt – bersegrades vi inte och våra framtider var inte avgjorda, skulle han säga. Och att så länge vi gör motstånd är vi fria.

Översättning Jan Enqvist