2021.10.18 Den definition av antisemitism som Sverige anslutit sig till används för att tysta Israelkritik. Stefan Löfven borde uppmärksamma detta på Förintelsekonferensen, skriver Kenneth Hermele.

Går det att skilja mellan kritik av Israel och judehat? Frågan låter kanske fånig, det är väl klart att det går att hålla två bollar i luften: både att ta avstånd från Israels pågående ockupation av Västbanken och blockad mot Gaza och samtidigt fördöma och bekämpa antisemitism. Men frågan kompliceras av att många judar ser kritik av Israel som en form av antisemitism. Många hävdar till och med att Israelkritik är den skepnad som antisemitismen tagit sig under senare årtionden, det har också varit det officiella Israels linje under lång tid, i alla fall tills Netanyahu-regeringen föll tidigare i år.

Det är mot den bakgrunden jag läser den definition av antisemitism som Sverige anslutit sig till och som drivs av International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, där Sverige sitter ordförande nästa år. Det är en preliminär formulering som har tre delar: en definition av vad antisemitism är, en brasklapp och elva typexempel på antisemitism i dag.

Definitionen beskriver antisemitism som ”en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar” och redan här börjar problemen: Man talar om uppfattning – det vill säga åsikter – som kan leda till hat – alltså känslor – i stället för att fokusera på handlingar, lagar och förordningar riktade mot judar.

Till denna definition fogas så en brasklapp: ”kritik mot Israel som kan jämställas med sådan som riktas mot något annat land [kan] inte betraktas som antisemitisk.” Det ser ut som om IHRA vill säkra att kampen mot antisemitism inte kommer att begränsa yttrandefriheten när det gäller att skärskåda Israels politik.

Men det är en felsyn, för till definition och brasklapp har IHRA fogat elva typexempel på antisemitism och flera av dem handlar just om kritik av Israel. Så är det enligt IHRA antisemitiskt att jämföra Israels politik med Nazitysklands, att förneka det judiska folkets rätt till självbestämmande eller att hävda att Israel är ”ett rasistiskt verk” – även om man skulle rikta precis samma kritik mot andra ockupationsmakter och etniska stater.

Trots brasklappen har därför IHRA:s definition av antisemitism redan kommit att användas mot många som kritiserar Israels politik, till och med när kritiken riktar in sig på Israels brott mot Genève-konventionen eller vägran att efterkomma FN-resolutioner (som kan gälla allt från fördrivna palestiniers rätt att återvända till förbud för judiska bosättningar på ockuperad mark). I Israel och bland lobbyorganisationer bemöts såväl Internationella brottmålsdomstolen, ICC, som ska utreda om Israel bryter mot folkrätten, som Human Rights Watch, som kritiserar Israel för att bedriva apartheidpolitik, med stämpeln ”antisemiter”.

Även krav på fredliga påtryckningsmedel som bojkott har klassats som antisemitism och tyska förbundsdagen har beslutat dra in stöd till organisationer som pläderar för ekonomiska sanktioner mot Israel. I USA utsätts studentorganisationer och universitetslärare som förordar bojkott av Israel för påtryckningar och begränsningar.

Innebörden står klar för alla som försöker föra en diskussion om Israels ockupation baserad på folkrätt och internationellt vedertagna principer: kritik kommer att klassas som judehat och du kommer därför att brännmärkas som antisemit. Det är mot den bakgrunden en grupp av främst israeliska akademiker i våras formulerade ett alternativ till IHRA:s definition, Jerusalemdeklarationen om antisemitism, JDA. Den har en bättre definition av antisemitism, då den framhäver att det gäller judefientliga handlingar, inte åsikter: ”diskriminering, fördomar, hot eller våld riktade mot judar som judar (eller mot judiska institutioner)”.

Ändå är det inte här den avgörande skillnaden ligger, utan i att JDA gör klart att kritik av Israel, stöd för palestiniers rättigheter och bojkott av israeliska varor är legitima politiska hållningar och åtgärder som inte i sig har något med judehat att göra.

Vi kan ha olika uppfattningar om bojkottvapnets lämplighet och effektivitet, säger JDA:s undertecknare, men den diskussionen bör föras utan att ”antisemitism” används för att tysta motståndare. Eller sagt med enklare ord, och här citerar jag Israels nuvarande utrikesminister Yair Lapid: kanske är alla antisemiter emot Israels politik på Gazaremsan, men alla som är emot Israels politik är inte antisemiter. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Vad bör då Sverige göra? Ett första steg vore att Sverige drog tillbaka sitt stöd för IHRA:s elva typexempel på antisemitism och nöjde sig med definitionen och brasklappen. Men det räcker inte. Det internationella forum för hågkomst av Förintelsen och mot antisemitism, som Stefan Löfven öppnar på onsdag i Malmö, är ett perfekt tillfälle för Sverige att visa att demokrati, folkrätt och det palestinska folkets rättigheter kan och ska drivas med samma engagemang som kampen mot antisemitism.

Paradoxalt nog riskerar annars IHRA:s definition att motverka sitt eget syfte: vem orkar bry sig om att motverka judehat när så mycket som uppenbart inte är riktat mot judar, utan kritik av Israel, skälls för att vara antisemitism?

Kenneth Hermele är ekonom och författare