2021.02.05

Thomas Piketty: Kapitalet och ideologin, översättning från engelskan Öyvind Vågen, Mondial förlag, 1165 sidor.

Erik Bengtsson: Världens jämlikaste land? Arkiv förlag, 272 sidor.

Thomas Piketty visade för några år sedan i ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” – hädanefter Piketty I – att de flesta länder i den kapitalistiska världen åter led av lika stora klyftor som före demokratins genombrott. Nu är han tillbaka med ”Kapitalismen och ideologin” – Piketty II – en mastodontstudie som handlar om ideologi som hinder och möjlighet för att vrida utvecklingen rätt igen. Och rätt betyder för Piketty att de krafter som driver på för en ständigt större kapital- och förmögenhetskoncentration bromsas. Piketty talar om en ”ojämlikhetsordning” som leder till framgångar för konservativa och nationalistiska krafter och som göder främlingsfientlighet, en felutveckling som såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar bär ansvaret för.

Precis som Piketty I är Piketty II en hisnande genomgång av kapitalismens historia och samtida belägenhet, med fokus på USA och Västeuropa men utan att glömma Ryssland, Brasilien eller Indien, samt med enstaka nedslag nästan varsomhelst i världen, efter en halv sida om Israel följer ett stycke om Indonesien. Han tittar både bakåt och framåt, från slavsamhällen via feodalism och kolonialism till dagens globala och fritt flytande kapitalism. Därmed också sagt att det är en vittfamnande berättelse som Piketty skrivit, där tonvikten ligger på faran av att den nationalistiska högern stärks av de klyftor som ingen verkar vilja göra något åt.

Sverige spelar en speciell roll för Piketty, både som förebild och som avskräckande exempel. Först är Sverige bäst i klassen, sedan sämst. Han lutar sig mot ekonomhistorikern Erik Bengtsson, som i ”Världens jämlikaste samhälle?” gör upp med myten att den svenska modellen bygger på det gamla bondesamhället, där jämlikhet och samförstånd sägs ha rått. Tvärtom: Sverige var ett av de mest ojämlika och odemokratiska länderna av alla jämförbara fram till 1920-talet. Ett exempel bland många är att den tiondel av den svenska befolkningen som tjänade mest runt 1900 lade beslag på en högre andel av de samlade inkomsterna – cirka 50 procent – än motsvarande grupp i Danmark, Norge, Tyskland eller Frankrike vid samma tid. Men sedan sker något, och det är det Piketty gillar: folkrörelser och politik gör om Sverige, det tar ett par decennier men sedan har Sverige förvandlats från ojämlikhetens hemort till jämlikhetens. Ideologi, således, och den politik som följer därav. Men också, betonar Bengtsson, en ”politisk-ekonomisk elit” som valde att gå med förändringens vind snarare än att ta till vapen mot den, en kompromiss som förenade tidigare motsatta intressen.

Och då är vi framme vid idag. I land efter land ser Piketty två klyftor som hänger samman, den ena driver den andra. Först har vi den som skapats av att de särdrivande krafterna fått fritt spelrum efter det nyliberala genomslaget runt 1980. Denna klyfta har i sin tur skapat en ”identitär” klyfta, där gränser och vem som har rätt att höra till är centrala, vare sig ”identiteten” görs etnisk eller religiös. Piketty argumenterar inte för att jämlikhet har goda effekter på samhället i stort eller på människors levnadsvillkor (till skillnad från Richard Wilkinson och Kate Picket som i ”Jämlikhetsanden” visar att det mesta är bättre i länder med små klyftor snarare än stora). I stället betonar han att ojämlikheten driver in samhällen i främlingsfientlighet och nationell självtillräcklighet, vilket i sig är nog för att slå ett slag för att återupprätta jämlikhet som ett överordnat politiskt mål.

Frågan är bara hur det ska gå till. På de sista 300 sidorna skissar Piketty på en modell där några europeiska länder – i första hand Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien – går före och bildar en ny europeisk församling som ska väljas av de olika ländernas parlament (för att få nationell legitimitet) och, till mindre del, av EU-parlamentet (för att få övernationell räckvidd). Dess främsta uppgift ska vara att höja skatteuttaget och reglera kapitalets rörlighet, allt i ett försök att minska klyftorna, göra slut på ojämlikhetsordningen. Det är oklart varifrån den politiska kraften ska komma, Piketty har ingen annan idé än att ideologi kan vara stark i sig, att idéer, som han sa redan i Piketty I, existerar oberoende av ekonomi och sociala processer.

För sin lösning lutar sig Piketty, som alltid är generös med att berätta om sina inspiratörer, mot Karl Polanyi som redan 1944 i ”Den stora omdaningen” varnade för vad som skulle hända om inte kapitalismens krafter ”bäddades in” i regelverk och styrdes i riktning mot samhällets gemensamma behov: de som missgynnas av en tygellös kapitalism slår tillbaka mot allt hotfullt, de andra, de som inte är ”som vi”. Det är inget fantasifoster, som vi vet, utan redan verklighet. Och värre kan det bli – om inte kapitalismens destruktiva krafter tämjs.

Pikettys modell har lagt grunden för ett ”Manifest för Europas demokratisering” ( www.tdem.eu) som idag har över hundratusen underskrifter. Det är ingen liten bedrift – och kanske trots allt ett tecken på att ideologi kan flytta berg, åtminstone lite grand.

Ändå förvånar det mig att Piketty lämnar den brittiske ekonomen Keynes utanför sin berättelse och knappt låtsas om den ordning efter andra världskriget som Keynes inspirerade till och som blev avstamp för den snabba och relativt reglerade tillväxtperiod som ekonomhistoriker ofta kallar ”kapitalismens gyllene kvartssekel”. Den epoken byggde på en kompromiss mellan arbete och kapital, ungefär som i Sverige några årtionden tidigare, och den drevs fram av de två världskrigen och alla de kriser som världen hemsöktes av under 1900-talets första hälft. Piketty avfärdar den erfarenheten på några rader (på sid 1070) utan att argumentera för varför den skulle vara irrelevant. Tvärtom, tänker jag, Piketty liksom alla som vill förändring, behöver fundera över vilka politiska krafter som ska bära den nya tiden, i Sverige, Europa och världen.

Det finns också en annan fråga här: bör vi inte i stället för att försöka möta globaliseringen med en global (eller i varje fall europeisk) politik, fundera över vilka frågor som ska hanteras på nationell nivå, inom ramen för den enda politiska enhet som åtminstone än så länge har legitimitet och kan fungera någotsånär effektivt, den nationella? Att en nationell demokratisk gemenskaps brister ska mötas genom att vi ökar avståndet mellan medborgarna och de som är satta att formulera lagar och regelverk förefaller i det perspektivet mindre väl övervägt.

Det grundläggande problemet med Piketty II är dock ett annat: han ägnar inte motsättningen mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet någon större eftertanke. Det kanske är bäst så, det är enklare att föreställa sig omfördelning när den gemensamma kakan fortsätter växa – precis som den gjorde under efterkrigstidens första period, när jämlikheten också ökade. Men sedan tänker jag att Piketty nog redan håller på att skriva en ny bok – Piketty III – där han pläderar för en cirkulär ekonomi, en ekonomi som ligger bortom dagens krav på större, mer och snabbare, en ekonomi där människans behov av rättvisa och jämlikhet förenas med långsiktighet och hållbarhet.

Den som ger sig tid att tillbringa några veckor i Pikettys sällskap kommer att möta en ekonom som spänner över vida fält och som tänker med sina läsare. För den som tycker att det låter lite mycket – 1165 sidor är trots allt ett saftigt beting – kan jag rekommendera inledningens femtio sidor, avsnittet där Sverige står i centrum (sid 202-219), samt sid 1157 där hans trestegsraket för att nå en ”deltagande socialism och social federalism” sammanfattas: temporärt ägande genom löntagarrepresentanter i bolagsstyrelser och en hög arvskatt, progressiva och höga skatter på förmögenhet och inkomster för att minska klyftorna, samt ett stopp för kapitalets fria rörlighet över gränserna.

Vi får då själva fundera vidare över frågan om vad som kan lösas inom ramen för ett land och vad som måste upp på regional, internationell för att inte säga global nivå. Ingen lätt fråga, förstås, men efter att ha spenderat tid med Piketty I och II förstår jag i alla fall varför den är livsviktig. Och så väntar jag med spänning på Piketty III.

Kenneth Hermele, ekonom och författare.

Recensionen publicerades ursprungligen i Sydsvenskan Kultur den 3 september 2020.