2019.03.03

I mitten av februari bröt protester ut över hela Haiti mot en höjning av bensinpriset. Bakom protesterna ligger en historia med korruption inom eliten, grovt okänslig IMF-politik och US-amerikanska oljefirmors rövarpriser som allt är sidoeffekter av det ekonomiska kriget mot Venezuela.

Det skriver Vijay Prashad, journalist, författare och historiker, i Globetrotter, ett projekt inom Independent Media Institute i USA. Han berättar också om Venezuelas generösa oljeleveranser till Haiti sedan 2007.

I oktober förra året följde haitierna två twitterkonton som spreds med raketfart: #PetrocaribeChallenge och #KotKobPetwoKaribea. Den som inte är haitier eller följer haitisk politik på nära håll må vara förlåten för att inte ha lagt märke till dem. Twitterprotesterna – som snart spreds till gatuprotester – var självklara: Vart hade de miljarder US-dollar tagit vägen som fanns i det av Venezuela finansierade Petrocaribe-programmet?

År 2005, när oljepriserna började stiga och när Venezuelas bolivarianska revolution nådde sin höjdpunkt, samlades 14 karibiska länder i Puerto La Cruz, Venezuela, för att lansera Petrocaribe-projektet. Tanken var elegant. Venezuela, med världens största oljereserver, skulle sälja olja till de kämpande karibiska örikena med ett mycket förmånligt avtal. En del av oljepriset skulle betalas vid leverans, resten skulle som skuld avbetalas över åren med löjligt låg ränta (1 procent). Det blev en stor lättnad för de karibiska öriken som kämpat med stora skulder och höga importpriser för oljan. Haiti och Nicaragua, som inte var med från början, anslöt sig till Petrocaribe 2007. ”De karibiska nationerna skulle inte ha några problem detta århundrade, och kommande”, sa en hoppfull Hugo Chávez.

Venezuela stod i skuld till Haiti

En solidarisk ekonomi präglade den bolivarianska, socialistiska hållningen till Karibien. Om de karibiska nationerna skulle frodas, skulle Venezuela också göra det. Denna storsinta gest gjordes 2010 när Venezuela inte bara beslöt att avskriva Haitis skuld efter jordbävningen utan bidrog med kapital för återuppbyggnaden. ”Det var inte Haiti som stod i skuld till Venezuela,” sa Chávez, ”utan Venezuela som var skyldig Haiti”. Sedan 2007 hade Venezuela försett Haiti med olja värd 4 miljarder US-dollar genom Petrocaribe.

Den skuld Chávez avsåg, i sitt långsiktiga förhållningssätt, gick tillbaka till 1815. Haitis första president, Alexandre Pétion, gav Simón Bolivar fristad och vapen för att kunna återvända och befria ”Gran Colombia” (hela norra Sydamerika). Bolivar hade lovat Pétion att han skulle befria alla slavar i ”Storcolombia”. Och detta var vad han gjorde. Utan Pétions skydd för Bolivar och hans seger, sa Chávez – vars förfäder hade varit förslavade – när han besökte Haiti 2007: ”Skulle jag inte stått här i dag”.

Haitis skuld till Väst

Ingen sådan storsinthet kom från Väst. Faktum är att från den haitiska revolutionens första gnistor har Väst –från Frankrike till USA – försökt krossa Haitis republik. 1804 tvingade Frankrike Haiti att gå med på att betala 21 miljarder US-dollar för ”stölden” av förslavade afrikaner och andra. Det tog Haiti ända till 1947 att betala av denna förhatliga, skamliga ”skuld”. Frankrike har aldrig bett om ursäkt. Inte heller Citibank som tjänade miljarder på att hantera betalningarna. Varken Frankrike eller Citibank har haft någon tanke på att återgälda denna omänskliga plundring.

Venezuelas storsinthet fick ingen efterföljare bland västländer eller finansiella institutioner. Till och med det ”bistånd” som kom efter jordbävningen 2010 betydde intäkter för västbolag. ”De där killarna är som gamar som kommer för att få ut vad de kan av katastrofen”, sa Haitis förre försvarsminister Patrick Elie. Hur mycket pengar som stals ur katastrofbiståndet och hur mycket Haitis skuldberg växte har ännu inte beräknats. Miljoner dollar samlades in – till exempel till USAs Röda Kors – men väldigt lite kom till nytta för att lindra det haitiska folkets lidanden.

IMF mot Venezuela

Internationella valutafonden (IMF) sa i februari 2018 att det skulle förse Haiti med 96 miljoner US-dollar i lån med låg ränta, men krävde att Haitis regering skulle skära ned bensinsubventionerna. De hade varit en del i Petrocaribe-programmet. Protester bröt ut över hela Haiti, vilket ledde till att statsministern Guy Lafontant avgick i juli.

IMFs krav att skära ner på bensinsubventionerna kom efter att Lafontants regering publicerat en rapport på 600 sidor om Petrocaribes första årtionden. Utredningen visade att Haitis härskarklass stulit stora summor ur Petrocaribes fond. Ingen ställdes tills svars – varken någon av dem som stal pengar eller de banker som möjliggjorde det. Krav på granskning i domstol ledde ingen vart. Och IMFs politik var oförskämd. De krävde att Haitis fattiga – av vilka 60 procent lever under fattigdomsgränsen – som inte hade stulit pengar från Petrocaribe, måste betala högre bensinpriser.

Slut på solidariteten

För en vecka sedan bröt protester ut i Haiti. Orsaken var de ökade bensinpriserna och regeringen i Haitis ställningstagande mot president Maduros regering i Venezuela.

Under det ekonomiska krig som riktas mot Venezuela har Venezuela inte kunnat förse Haiti med subventionerad bensin. Haitis folk måste nu vända sig till USAs oljebolag och betala deras priser för bensinen. Detta har skapat flaskhalsar i distributionen och frustration över höjda priser. USAs Noveum Energy håller sina fartyg i hamnen i Port–au-Prince, i väntan på det panka Haitis betalning, innan de kommer att lasta av 164 000 tunnor olja och 205 000 tunnor med fotogen. Där finns ingen solidarisk prissättning (Haiti måste till råga på allt betala 20 000 US-dollar om dagen som böter för varje fartyg som blir kvar i hamnen). Bolagen vill ha kontanter, och det omedelbart.

För att ytterligare förolämpa Venezuela beslöt Haitis regering att rösta med USA i OAS (Organisation od American States) omröstning om Venezuela. Så sent som 2017 hade Haitis företrädare i OAS röstat mot en liknande anti-Maduro resolution, men nu röstade Haitis Léon Charles med USA. Det väckte ilska på Haitis gator. Det enda land som någonsin kommit till Haitis stöd förråddes. Sådan är stämningen.

Den otidsenliga Monroedoktrinen

Men de andra karibiska staterna vek sig inte. Caricoms (Caribbean Community) med 15 stater, från Antigua och Barbuda till Trinidad och Tobago, skrev ett starkt uttalande till försvar för Venezuelas suveränitet. De hade arbetat för de samtal som ledde till det möte i Montevideo som Uruguay och Mexiko organiserade den 7 februari.

Dessa små öriken vet vilken fara som ligger i att återuppliva USAs Monroedoktrin. Inställningen att Amerika söder om Rio Bravo är USAs bakgård är inte bara förnedrande, utan bryter mot FN-stadgans anda och bokstav.

Det är denna förnedring som fått Haitis folk att ta till gatorna. Deras budskap är enkelt: ”Om ni inte vill låta oss andas, kommer vi inte att lämna er ifred, och om ni stryper Venezuela, stryper ni oss. ”

Vinjay Prashad, 19 februari 2019

Översättning: Eva Björklund