2026.02.10 uppdat. 2026.02.20 Varför skulle Ryssland vilja attackera en Nato-medlemsstat? Forskaren Mihail Evans är mycket skeptisk till krigsretoriken från västliga ledare. Här är hans argument mot den.

1.Kriget går trögt "Under nästan tre år av intensiva strider har ryska styrkor inte lyckats erövra Charkiv i östra Ukraina, än mindre landets huvudstad Kiev. Sommaren 2025 ockuperar de 20 procent av landet, varav endast hälften erövrades under de senaste tre årens strider. Sedan 2024 har bara 0,6 procent av landet erövrats." skriver Mihail Evans om läget.

2. Brist på rekryter Kostnaden för långsamma framsteg uppskattas till ca 1 000 sårade eller skadade per dag, och det totala antalet bedöms till hundratusentals. Putin har tvingats värva fångar och placera ut bl a nordkoreanska trupper och rekrytera utomlands. En av fem dödsfall har gällt befälhavare. Förlusterna har gjort återuppbyggnaden av effektiva enheter till en allvarlig utmaning.

3. Risk för protester "Man kan redan rimligen misstänka att Ryssland närmar sig gränsen för den manskapsstyrka som landet klarar att mobilisera utan att riskera politisk instabilitet", skriver Evans. För närvarande lockas rekryter till stor del från fattigare provinser genom relativt höga löner och bonusar. Medelklassen i storstäderna kan lättare organisera motstånd amot tt behöva delta i kriget.

4. Kostnaderna Kriget står för 40 procent av de statliga utgifterna. Sanktionerna har visserligen haft mycket mindre effekt än väntat. Men arbetskraftsbristen är allvarlig och en inflation som officiellt ligger på cirka 10 procent, av vissa uppskattad till närmare 15 procent, liksom räntor runt 20 procent, innebär att företagen får kämpa.

Vid Sankt Petersburgs internationella ekonomiska forum i juli 2025 erkände Rysslands minister för ekonomisk utveckling, Maxim Reshetnikov, att "vi står på randen till en recession".

Evans skriver: "För att bara upprätthålla den nuvarande konflikten i Ukraina måste Ryssland anstränga varje muskel, såväl militärt som ekonomiskt. Landet har helt enkelt inte resurserna att återuppbygga sin militär och inleda ett ytterligare krig, som nödvändigtvis skulle vara betydligt mer krävande." Angrepp mot ett Nato-land innebär ju att man attackerar hela alliansen.

5. Rysslands ekonomi är liten Rutte har i en presentation i Europaparlamentet sagt att "Rysslands ekonomi inte är större än Nederländerna och Belgien tillsammans". Evans påpekar "… på basnivå är krig ett sifferspel och oddsen är överväldigande emot Ryssland i en kollision med alliansen". Han citerar en f d brittisk diplomat i Moskva: "i ett utmattningskrig med Nato, vilket Ryssland alltid har försökt undvika, skulle landet inte ha de demografiska eller ekonomiska reserverna för att vinna.".

6. EU-länderna satsar mer I april 2024 spenderade EU-medlemmarna ensamma flera gånger mer på militären än Ryssland. "Roberto Vannacci, ledamot av Europaparlamentet och f d detta italiensk general och ledamot i Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, hänvisade till dessa siffror när han ifrågasatte rimligheten i Ruttes påståenden, om att EU måste satsa mer. Han påpekade att ett Europa "i fred" redan avsatte 314 miljarder euro per år medan Ryssland i krigstid bara spenderade 140 miljarder euro". EU ligger på tredje plats globalt vad gäller militära utgifter och det är före de kommande militära satsningarna.

7. Ryska flygvapnet har brister I den nuvarande konflikten i Ukraina har det ryska flygvapnet presterat dåligt och ofta avhållit sig från större insatser. Det har föråldrad utrustning jämfört med väst och misslyckas ofta med att använda sin bästa utrustning effektivt, skriver Evans. "Det råder stor enighet om att Nato i en eventuell konflikt med Ryssland omedelbart skulle dominera luftrummet, något som i slutändan skulle vara avgörande för utgången."

8. Begränsade marina resurser Ryssland har aldrig varit någon betydelsefull makt till sjöss. Man har speciellt investerat i u-båtar. Det är osannolikt att de kan hindra en ekonomiskt förödande marin blockad.

9. Armén har utmaningar Rysslands armé möter många utmaningar. Man börjar få brist på soldater och har föråldrade militära metoder. Huvudtaktiken är massivt artilleribombardemang. Intensiteten i Ukraina-kriget innebär att Ryssland förbrukat stora mängder ammunition man lagrat sen länge och har svårigheter att fylla på dem. Leveranser från Nordkorea har varit betydelsefulla. Den auktoritära kommandokedjan med lite utrymme för personliga initiativ är ineffektiv och den militära kulturen tycks svår att ändra. Även Ukraina använder sig av sovjetiska metoder trots Natos fleråriga försök till påverkan.

Inga bevis för attack mot Europa Påståenden från västlig underrättelsetjänst att Ryssland t ex inom två år skulle kunna attackera Baltikum och utkämpa ett större krig inom fem år har inte belagts, enligt Evans. Han bedömer att försvarsdepartementen i Europa egentligen inte tror att Putin utgör något betydelsefullt hot mot dem.

"Man kan misstänka att befälhavarna utnyttjar Trumps politiskt motiverade krav på ökade militära satsningar som en ursäkt för att damma av gamla önskelistor. Tjänstvillig media har misslyckats med att ställa hårda frågor. Granskningen är så bristfällig, att ett åtagande på fem procent, en kostnadsökning av historiskt unika proportioner har gjorts nästan utan motstånd och utan demokratiskt mandat."

Evans varnar för faran med att ansvarslöst blåsa upp krigsretorik, krig kan som bekant sättas igång genom missbedömningar.

Eva Berlin

Här finns en jämförelse av Natos respektive Rysslands militära förmåga: Comparison of the military capabilities of NATO and Russia as of 2025 (Länk: https://www.statista.com/statistics/1293174/nato-russia-military-comparison/)

Enligt Statista Research Department, (nov 28, 2025) hade Nato ungefär 3,44 miljoner aktiv militär personal, jämfört med 1,32 miljoner aktiva i den ryska militären.

Den sammanlagda militära förmågan hos de 32 länderna i Nato jämfört med Ryssland är gällande flygvapen: 22 377 mot 4 957, militära fartyg 1 143 mot 419. Nato uppskattas ha 11 495 stridsvagnar mot Rysslands 5 750.

Vad gäller kärnvapen har USA, Storbritannien och Frankrike sammanlagt 5 559 kärnvapenstridsspetsar, mot Rysslands 5 580.