Den nya oordningen

Hur har världen förändrats sedan det kalla kriget tog slut för 30 år sedan, och vad står inför dörren? Författaren Tariq Ali från Pakistan tar oss med på en odyssé. I stället för fred ser han oavbrutna krig, uppror, intolerans och fundamentalism av olika slag avlösa varandra. Trots förlusten i Vietnam är USA ”platsen för världens mest anmärkningsvärda ekonomiska utveckling: IT-revolutionen på västkusten.” USA har också visat att det kan starta krig var helst det önskar. ”Ockupationen av Irak är en av de mest destruktiva ingreppen i modern historia”, skriver Tariq Ali, och nämner att upp till en miljon irakier dog och fem miljoner barn blev föräldralösa. Krigen i Irak och Afghanistan har delat den muslimska och arabiska världen. Att USA i Irak tog parti för Sunni mot Shia har gjort slut på arabisk nationalism. I Europa ser han att inte ens Tyskland, som har blivit den starkaste makten, är oavhängigt USA. Föreställningen att Kina kommer att överta USAs plats i en nära framtid är enligt honom osannolik, både i militärt och ekonomiskt hänseende.

För 30 år sedan, när det kalla kriget tagit slut och Latinamerikas diktaturer fallit, hoppades många att den omtalade fredsfaktorn (”peace dividend” – en politisk slogan), utlovad av Bush senior och Thatcher, skulle bli verklighet. Men icke. Istället har oavbrutna krig, uppror, intolerans och fundamentalism av olika slag: religiös, etnisk, imperialistisk avlöst varandra. Västvärldens avslöjade övervakningssystem har stärkt känslan av att demokratiska institutioner inte fungerar som de borde och att vi lever i en demokratins tid för skymning.

Skymningen började med Sovjets kollaps

Skymningen började redan under det tidiga 90-talet med Sovjetunionens sammanbrott och med tidigare kommunistbyråkraters övertagande av Ryssland, Centralasien och stora delar av Östeuropa – många blev snabbt miljardärer. Oligarkerna som köpte upp mycket av världens dyrbaraste tillgångar, inklusive London, kan ha varit partimedlemmar en gång, men de var framför allt opportunister med främsta mål att fylla de egna fickorna. Det vakuum som skapats genom partisystemets kollaps har fyllts av bland annat religion – och inte bara islam. Den religiösa tillväxten i Västeuropa är dramatisk – se bara på Frankrike. Och vi har sett en ny global stormakt med hittills oöverträffad maktställning växa fram. USA kan inte övertrumfas av något land militärt och dominerar den globala politiken – även politiken hos de länder som är dess fiender. Om man jämför med hur Putin demoniseras med bilden av Jeltsin när han begick sina än mer chockerande illdåd – förstörelsen av staden Grozny till exempel – så inser man att vad som står på spel inte är principer, utan intressena hos världens dominerande stormakt.

Det osannolika imperiet

Det har aldrig förr funnits ett sådant imperium och sannolikt kommer aldrig något liknande att uppstå igen. USA är platsen för världens mest anmärkningsvärda ekonomiska utveckling: IT-revolutionen på västkusten. Trots dessa förändringar i kapitalismens teknologi så har USAs politiska struktur knappast ändrats på 150 år. Landet dominerar militärt, ekonomiskt och kulturellt, dess mjukvara används över hela världen – men det finns inga tecken på politisk förändring inifrån. Kan den motsättningen bestå? Det pågår en debatt runt om i världen huruvida USA är ett imperium på dekis. Och det finns en omfattande litteratur som hävdar att nedgången börjat och inte går att hejda. Jag ser detta som önsketänkande. Det amerikanska imperiet har haft sina bakslag – vilket imperium har inte det? Till exempel på 60-, 70-, och 80-talen.

USA är osårbart i dag

Många trodde att förlusten i Vietnam var definitiv. Det var den inte och USA har inte haft någon motgång i den skalan sedan dess. Men om vi inte förstår hur detta imperium fungerar globalt är det mycket svårt att komma fram till någon strategi för att besegra eller inringa det – eller, som teoretiker som Chalmers Johnson och John Mearsheimer kräver; få USA att dra tillbaka sina baser, lämna resten av världen och bara agera globalt när landet verkligen hotas. Många realister i USA argumenterar för att ett sådant tillbakadragande är nödvändigt, men de argumenterar från en svag position eftersom de motgångar de betraktar som genomgripande inte är det. Det är mycket få nederlag som imperier inte kan hämta sig från. En del nedgångsteoretiker har enkla argument, till exempel: alla imperier har till slut kollapsat. Detta är naturligtvis sant, men det har alltid funnits inre förklaringar till dessa kollapser och för närvarande är USA osårbart. Dess mjukvaror används över hela världen, inklusive av dess ekonomiska rivaler, det har muskler nog att ockupera länder det ser som sina fiender och dess ideologiska inflytande i Europa och annorstädes är överväldigande.

Möter motgångar i Latinamerika

USA har dock mött motgångar i Latinamerika. De har varit politiska och ideologiska snarare än ekonomiska. Raden av valsegrar för vänsterpartier i Venezuela, Ecuador och Bolivia har visat att det finns möjliga alternativ inom kapitalismen. Inget av dessa partier utmanar dock det kapitalistiska systemet och detta gäller även de radikala partier som på senare tid uppstått i Europa. Varken Syriza i Grekland eller Podemos i Spanien verkar för en systemförändring – reformerna de föreslår påminner mer om Attlees politik i Storbritannien efter 1945. I likhet med vänsterpartierna i Latinamerika har de huvudsakligen socialdemokratiska program kombinerat med massmobilisering. Men socialdemokratiska reformer tolereras inte av det nyliberala system som det globala kapitalet främjat. Om du argumenterar i likhet med makthavarna (om de än gör det indirekt) att det är nödvändigt med en politisk struktur där utmaningar av systemet inte tillåts så lever vi i farliga tider. Lagförslag mot att få tala fritt Att upphöja terrorism till ett hot likvärdigt med det kommunistiska vore bisarrt. Användningen av själva ordet terrorism, lagförslagen som dras genom [brittiska] parlamentet och [amerikanska] kongressen för att hindra människor att tala ut och fritt, förhandsgranskningen av personer som bjuds in att tala vid universiteten, föreställningen att talare utifrån ska tillfrågas om vad de tänker säga innan de tillåts komma in i landet; allt detta tycks vara av mindre betydelse, men det kännetecknar den tid vi lever i. Och den lätthet med vilket allt detta accepteras är skrämmande. Om det vi intalas är att förändring är omöjlig, att det enda tänkbara systemet är det nuvarande, då kommer vi att få svårigheter. Till slut kommer det inte att tolereras.

Extrem center styr stora delar av Europa

Och om man hindrar människor från att tala eller tänka eller utveckla politiska alternativ är det inte bara Marx arbeten som förvisas till kyrkogården. Karl Polanyi, den mest begåvade av de socialdemokratiska teoretikerna, har rönt samma öde. Vi har sett en form av regim utvecklas som jag kallar den extrema centern, vilken för ögonblicket styr över stora områden i Europa och innefattar vänster-, center-vänster-, center-höger och centerpartier. Ett helt stråk av valmanskåren, särskilt unga personer, känner att deras röster inte betyder något, givet de politiska partier vi har. Extremcentern förklarar krig, antingen på eget bevåg eller på uppdrag av USA; den stödjer ekonomisk åtstramning; den försvarar övervakning som absolut nödvändigt för att bekämpa terrorism, utan att någonsin fråga sig varför denna terrorism äger rum - att ifrågasätta detta är nästan att vara en terrorist själv.

Varför blir de galna?

Varför gör terrorister det de gör? Är de galna? Är det något som uppstår djupt inifrån deras religion? Sådana frågor är kontraproduktiva och meningslösa. Den som frågar om amerikansk imperiepolitik eller brittisk eller fransk utrikespolitik bär på något ansvar och attackeras. Men naturligtvis vet man mycket väl, i underrättelse- och säkerhetsorganisationerna, att orsaken till att människor blir galna - och det är ett slags galenskap - inte är att de drivs av sin religion utan av vad de ser. Hussain Osman, en av de män som misslyckades med att spränga i Londons tunnelbana 21 juli 2005, arresterades i Rom en vecka senare. "Mera än att be diskuterade vi arbete, politik, kriget i Irak", berättade han för de italienska rannsakningsdomarna. "Vi hade alltid nya videor om Irakkriget ... de där man kan se kvinnor och barn i, som dödats av amerikanska och brittiska soldater". Eliza Manningham-Buller, som avgick 2007 som chef för MI5 sade: "Vår inblandning i Irak har radikaliserat, i brist på bättre ord, en hel generation unga människor".

Högsta utbildningsnivån före kriget

Före 2003 års krig hade Irak, under Saddams och hans föregångares auktoritära diktatur, den högsta utbildningsnivån i Mellanöstern. Den som påpekar detta anklagas för att ursäkta Saddam, men Bagdad-universitetet hade på 1980-talet fler kvinnliga lärare än Princeton hade 2009; det fanns barnkrubbor för att göra det lättare för kvinnor att undervisa i skolor och på universitet. I Bagdad och Mosul - för närvarande ockuperad av Islamiska staten - fanns det bibliotek sedan århundraden. Mosul-biblioteket var i bruk på 700-talet och hade manuskript från antikens Grekland i sina valv. Bagdad-biblioteket blev, som vi vet, plundrat efter ockupationen, och det som händer nu i Mosul-biblioteken är ingen överraskning, med tusentals böcker och manuskript förstörda.

Fem miljoner föräldralösa barn

Allt som har hänt i Irak är en följd av det katastrofala kriget, som antog folkmordsproportioner. Antalet döda har ifrågasatts, eftersom The Coalition of the Willing (De villigas koalition) inte räknade in civila offer i det land den ockuperat. Vad skulle det ha för betydelse? Men andra har uppskattat att upp till en miljon irakier dödades, huvudsakligen civila. Marionettregeringen som installerades av ockupationsmakterna bekräftade 2006 dessa siffror på ett indirekt sätt, genom att officiellt medge att det fanns fem miljoner föräldralösa barn i landet. Ockupationen av Irak är ett av de mest destruktiva ingreppen i modern historia. Även om Hiroshima och Nagasaki atombombades kvarstod den japanska statens sociala och politiska strukturer; även om Tyskland och Italien besegrades i andra världskriget bevarades det mesta av deras militära strukturer, underrättelseväsen, polis- och rättsväsende, eftersom en annan fiende redan fanns i faggorna – kommunism. Men Irak behandlas som inget annat land tidigare. Orsaken till att människor inte inser detta klart är att så snart ockupationen inleddes reste alla korrespondenter hem. Man kan räkna undantagen på ena handens fingrar: Patrick Cockburn, Robert Fisk, en eller två till. Iraks sociala infrastruktur fungerar fortfarande inte, år efter att ockupationen slutat; den ligger i spillror. Landet har blivit avmoderniserat. Väst har förstört Iraks utbildnings- och sjukvårdsservice; överlåtit makten till en grupp klerikala Shia-partier, som omedelbart tog itu med blodiga hämndaktioner. Flera hundra universitetslärare dödades. Om inte detta är oordning – vad annat i så fall?

Ett rått vedergällningskrig

I fallet Afghanistan vet var och en vad som låg bakom detta grandiosa företag, som USA och Storbritannien fraserade det, att “modernisera” landet. Cherie Blair och Laura Bush sade att det var ett krig för kvinnors frigörelse. Om så skulle ha varit, hade det varit första gången i historien. Vi vet nu vad det verkligen var: ett rått vedergällningskrig som misslyckades eftersom ockupationen stärkte det den försökte förstöra. Kriget inte bara ödelade Afghanistan och den tillstymmelse till infrastruktur landet hade, utan destabiliserade också Pakistan, som har kärnvapen och nu är i en mycket farligt tillstånd. Slutet för arabisk nationalism De här två krigen har inte åstadkommit något gott, men de har lyckats dela den muslimska och arabiska världen, antingen detta var avsikten eller inte. USAs beslut att överlämna makten till klerikala Shia-partier fördjupade klyftan mellan Sunni och Shia: det förekom etnisk rensning i Bagdad, som tidigare var en blandad stad där äktenskap mellan Sunni- och Shiatroende var vanliga. Amerikanerna handlade som om alla sunni var Saddam-anhängare, ändå utstod många sunni godtyckliga fängelsedomar under hans regim. Men att denna klyfta skapats har gjort slut på arabisk nationalism för lång tid framöver. Motsättningarna har nu att göra med vilken sida USA stödjer i vilken konflikt. I Irak är det Shia.

Tyst stöd från Iran

Demoniseringen av Iran är djupt orättvis, eftersom utan det tysta stödet från iranierna skulle USA inte ha kunnat ta Irak. Och det irakiska motståndet mot ockupationen var framgångsrikt bara tills dess att iranierna uppmanade Shia-ledaren Muqtada al-Sadr, som hade samarbetat med Sunni-opponenter mot regimen, att avsluta det. Han hämtades till Teheran för en "semester" där i tre år. Utan iranskt stöd i både Irak och Afghanistan skulle det ha varit mycket svårt för USA att upprätthålla sin ockupation. Iran tackades med sanktioner, fortsatt demonisering, dubbla standarder – Israel må ha kärnvapen, inte ni. Röran i Mellanöstern är nu total: den centrala, mest betydande makten är ett expanderande Israel; palestinierna har besegrats och kommer att förbli besegrade för lång tid framöver; alla viktigare arabländer har förstörts, först Irak, nu Syrien; Egypten, med en brutal militärregim vid makten, torterar och dödar som om den arabiska våren aldrig inträffat – och för de militära ledarna har den det heller inte.

Fortsatt upplösning i mindre stater

Vad gäller Israel, är det blinda stöd landet får från USA en gammal historia. Och att ifrågasätta det är nu för tiden att bli etiketterad som antisemit. Faran med en sådan strategi består i detta: att säga till en generation utan erfarenhet av Förintelsen, utom genom filmer, att kritik av Israel är antisemitism, leder bara till repliken: ”Än sen då?”. ”Kalla oss antisemitiska om ni vill”, kommer unga människor att säga. ”Om det betyder att vi är emot er, nå, så är vi det”. Ingen blir hjälpt i och med det. Det är omöjligt att föreställa sig att någon israelisk regering kommer att erbjuda palestinierna en stat. Som Edward Said varnade oss är Osloöverenskommelserna ett palestinskt Versailles-fördrag. I själva verket är de mycket värre än så. Den upplösning av Mellanöstern som tog sin början efter första världskriget fortsätter sålunda. Huruvida Irak kommer att delas i tre länder, huruvida Syrien kommer att delas i två eller tre, det vet vi inte. Men det skulle knappast förvåna om alla stater i regionen, utom Egypten som är för stort för att lösa upp, slutade som bantustaner, eller prinsdömen, efter modell av Qatar och de andra gulfstaterna, finansierade och hållna under armarna av saudiern a, å ena sidan, och iranierna å andra sidan.

Arabiska våren saknade politisk rörelse

Allt hopp som väckts av den arabiska våren grusades, och det är av vikt att vi förstår varför. Alltför många bland de delaktiga insåg inte att man måste ha någon slags politisk rörelse för att nå ut, vilket till stor del var ett generationsproblem. Det blev ingen överraskning att den som tog makten var det Muslimska brödraskapet, som hade varit med i protesterna i Egypten i ett tidigt skede och var det enda riktiga politiska partiet i Egypten. Men så spelade Brödraskapet militären rakt i händerna genom att bära sig åt som Mubarak – man kohandlade med säkerhetstjänsten, man kohandlade med israelerna, så folk började undra vad det var för mening med att ha dom vid makten. Alltså kunde militären mobilisera stöd och göra sig kvitt Brödraskapet. Allt detta tog musten ur en hel generation i Mellanöstern.

* * *

Europa domineras militärt av USA

Hur är läget i Europa? Det första som ska påpekas är att det inte finns ett enda land i EU som är oavhängigt i egentlig mening. Efter det kalla kriget och återföreningen har Tyskland blivit den starkaste och strategiskt viktigaste staten i Europa, men inte ens Tyskland är helt oavhängigt: USA dominerar fortfarande på flera nivåer, särskilt vad gäller det militära. Storbritannien blev halvt om halvt en lydstat efter det andra världskriget. De sista brittiska premiärministrarna som agerade som om Storbritannien var en suverän stat var Harold Wilson, som vägrade skicka brittiska trupper till Vietnam, och Edward Heath, som vägrade gå med på att brittiska baser användes för att bomba Mellanöstern. Alltsedan dess har Storbritannien oupphörligt dansat efter USAs pipa, trots att stora delar av det brittiska etablissemanget är emot det. Ilskan blev stor i utrikesministeriet under Irak-kriget, eftersom man upplevde att det inte fanns behov av någon brittisk inblandning.

En middag i Damaskus

År 2003, när kriget var på gång, blev jag inbjuden att hålla en föreläsning i Damaskus. Jag fick ett telefonsamtal från den brittiska ambassaden i Damaskus. Man bjöd in mig på lunch, vilket jag tyckte var märkligt. När kom dit, togs jag emot av ambassadören, som sade: ”Bara för att lugna er: Vi ska inte bara att äta, vi kommer att prata politik.” Under lunchen sade han: ”Nu är det dags för frågor – jag börjar. Tariq Ali, jag har läst artikeln ni skrev i Guardian, där ni hävdar att Tony Blair borde åtalas för krigsförbrytelser vid den Internationella brottmålsdomstolen. Vill ni vara snäll och förklara varför?” Jag ägnade runt tio minuter åt att förklara, till de syriska gästernas bestörtning. Till sist sa ambassadören: ”Jo, jag håller med helt och hållet – jag vet inte hur det är med er andra.” Sedan gästerna gått, sade jag: ”Det var mycket modigt gjort av er.” Och MI6-killen som var med vid lunchen sa: ”Jovisst, det kan han säga som går i pension i december.” Men något liknande hände på ambassaden i Wien, där jag höll en presskonferens och gick till angrepp mot Irak-kriget i den brittiske ambassadörens vardagsrum. De här människorna är inga dumhuvuden, de vet precis vad de gör. Och deras handlande var resultatet av den förnedring de upplevde av att ha en regering som framhärdade i att gå med i kriget ändå, trots att USA hade sagt att man kunde klara sig utan Storbritannien.

Ingen egen kurs för EU

Tyskarna vet att de inte är oavhängiga, men när man tar upp saken med dem, så rycker de på axlarna. Många vill inte ha det så, eftersom de är mer än nödvändigt störda av sitt förflutna och föreställningen att tyskar är nästan genetiskt benägna att gilla att kriga – en befängd föreställning, som vissa människor som borde veta bättre än att ge uttryck för vid årsdagarna för det första världskriget. Faktum är att EU politiskt och ideologiskt och militärt och till med ekonomiskt går i den globala imperialistmaktens ledband. När euro-eliten erbjöd grekerna en usel summa pengar, fick USAs dåvarande finansminister Timothy Geithner rycka in och säga åt EU att öka sitt räddningspaket till 500 miljarder euro. Man muttrade och knotade, men gjorde till slut USA till viljes. Alla förhoppningar som hade väckts alltsedan Europa-tanken först togs upp, om en kontinent som var oberoende från övriga stormakter och stakade ut sin egen kurs i världen, försvann så snart det kalla kriget tog slut. Just när man kände att Europa skulle kunna nå det målet, så blev Europa i stället en kontinent som ställde upp på bankernas intressen – ett pengarnas Europa, ett ställe utan sociala visioner, som lät den nyliberala ordningen stå oemotsagd.

EU straffar grekerna

Grekerna straffas inte så mycket för sin skuld som för att man inte lyckats genomföra de reformer som EU har krävt. Den högerregering som Syriza besegrade lyckades bara genomdriva tre av de fjorton reformer som EU tjatade om. Mer kunde man inte göra eftersom det man drev igenom bidrog till att skapa ett förhållande i Grekland som har viss likhet med Irak: avmodernisering; fullkomligt onödiga privatiseringar kopplade till politisk korruption; ökad fattigdom bland vanliga människor. Så grekerna valde en regering som erbjöd sig att ändra på saker och ting, och då fick de höra att det inte gick för sig. I EU är man livrädd för en dominoeffekt: om grekerna belönas för att de valt Syriza, så kanske andra länder kan välja liknande regeringar, och alltså måste Grekland klämmas åt. Grekerna kan inte sparkas ut från EU – det tillåter inte grundlagen - och inte från euroområdet, men man kan göra livet så surt för dem att de måste lämna euron och inrätta en grekisk euro eller en euro-drachmer för att landet ska kunna leva vidare. Men om så skulle ske, så skulle förhållandena åtminstone tillfälligt bli än värre, och därför har grekerna inget annat val än att stå emot. Risken är nu att folk i det här labila klimatet väldigt snabbt kan svänga över mot höger, till Gyllne Gryning, ett uttalat fascistiskt parti. Det är problemets omfattning, och att bära sig åt så som euroeliten gör nu – med andra ord som extremcentern gör – är kortsynt och korkat.

”USAs arbetarklass finns i Kina”

Så har vi Kinas frammarsch. Det råder inga tvivel om att kapitalismen har gjort enorma landvinningar i Kina. Kinas och USAs ekonomier är påfallande beroende av varandra. Nyligen frågade mig en veteran ur USAs arbetarrörelse vad det blivit av den amerikanska arbetarklassen, och det enkla svaret blev: Den amerikanska arbetarklassen finns i Kina nu. Men samtidigt är Kina inte ens i närheten av att ta USAs plats. Alla siffror som nu läggs fram av ekonomer visar att kineserna i sådant som räknas fortfarande ligger långt efter. Om man ser till varje lands andel i antal miljonärshushåll år 2012, så hade USA 42,5 procent, Japan 10,6 procent, Kina 9,4 procent, Storbritannien 3,7 procent, Schweiz 2,9 procent, Tyskland 2,7 procent, Taiwan 2,3 procent, Italien 2 procent, Frankrike 1,9 procent. Så sett till ekonomisk styrka ligger USA fortfarande bra till. På många livsviktiga marknader – läkemedel, flyg och rymdteknik, dataprogramvara, medicinsk utrustning – dominerar USA, och kineserna har inte kommit nån vart. 2010 års siffror visar att tre fjärdedelar av Kinas 200 största exportbolag - enligt kinesisk statistik - är utlandsägda. Det finns mängder av utländska investeringar i Kina, ofta från grannländer som Taiwan. Foxconn, som tillverkar datorer åt Apple i Kina, är ett taiwanesiskt bolag.

Struntprat att Kina intar USAs plats

Föreställningen att kineserna plötsligt ska komma till makten och inta USAs plats är struntprat. Det är osannolikt i militärt och ekonomiskt hänseende, och uppenbart inte fallet i politiskt och ideologiskt hänseende. När det brittiska imperiet började förfalla, flera årtionden innan det rasade ihop, visste folk vad som höll på att hända. Både Lenin och Trotskij insåg att britterna höll på att förlora. Trotskij höll ett underbart tal till kommunistinternationalen år 1924, där han på sitt oefterhärmliga sätt yttrade följande om den engelska borgarklassen: Deras karaktär har formats under århundradens lopp. Klassbunden självuppskattning har trängt in i deras blod och märg, deras nerver och ben. Det blir mycket svårare att slå deras självförtroende som världens herrar ur dem. Men amerikanen kommer likafullt att slå ur dem det, när han på allvar kommer igång med sina affärer. Fåfängt kommer den brittiska borgaren att trösta sig med att han kommer att vara vägledande för den oerfarne amerikanen. Jovisst, det kommer att finnas en övergångsperiod. Men sakens kärna ligger inte i det vanemässiga diplomatiska ledarskapet, utan i verklig makt, existerande kapital och industri. Och Amerikas förenta stater, om vi ser till deras ekonomi, från havre till stora slagskepp av det senaste slaget, intar förstaplatsen. De producerar alla livets nödvändigheter i storleksordningen hälften till två tredjedelar av allt som produceras av människor. Om vi skulle förändra texten, byta ut ”den engelska borgarkaraktären” och säga ”den amerikanska borgarkaraktären har formats under århundradens lopp … men kinesen kommer likafullt att slå ur dem [deras självförtroende som världens herrar]”, skulle detta inte stämma.

Kommer västs demokrati att blomstra?

Var kommer vi att sluta när århundradet löper ut? Var finns Kina då? Kommer västs demokrati att blomstra? En sak som klarnat under det senaste årtiondet är att inget händer om inte människor vill att det gör så; och om människor vill att det händer så börjar de röra sig. Man kunde ha trott att européerna skulle ha lärt något av den krasch som skapade den nuvarande recessionen, och skulle ha agerat, med det gjorde de inte: de satte bara plåster på såren och hoppades att blodet skulle stillas. Så vart ska vi se oss om efter en lösning? En av de mest kreativa tänkarna i dag är den tyske sociologen Wolfgang Streeck, som klargör att EU är i desperat behov av en annan struktur, och att det kräver mer demokrati på varje nivå – provins- och kommunnivå såväl som nationell och europeisk. En samordnad ansträngning behövs för att hitta ett alternativ till det nyliberala systemet. Vi har sett begynnelsen av ett sådant försök i Grekland och i Spanien, och det skulle kunna sprida sig.

Östtyskar längtar tillbaka

Många människor i Östeuropa känner längtan tillbaka till de samhällen som existerade före Sovjetunionens fall. De kommunistiska regimerna som styrde Sovjetblocket från och med Chrustjev kan beskrivas som socialdiktaturer: väsentligen svaga regimer med en auktoritär politisk struktur, men med en ekonomisk struktur som erbjöd människor mer eller mindre samma sak som svensk eller brittisk socialdemokrati. I en enkät i januari, genomförd i vad som var Östtyskland, svarade 82 procent av de tillfrågade att livet var bättre före återföreningen. När de ombads förklarar varför angav de mer samhällskänsla, fler möjligheter, pengar var inte vad som var viktigast, det kulturella livet var bättre och de blev inte, som nu, behandlade som andra rangens medborgare. Västtyskarnas attityd mot dem från öst blev snabbt ett allvarligt problem – så allvarligt att Helmut Schmidt, tidigare kansler och knappast särskilt radikal, andra året efter återföreningen i ett tal på socialdemokraternas partikonferens ansåg att det sätt som forna östtyskar behandlades på var fullständigt fel. Han sade att östtysk kultur inte längre kunde ignoreras; om han vore tvungen att utse de tre största tyska författarna skulle han välja Goethe, Heine och Brecht. Åhörarna gapade när han sade Brecht. Fördomarna mot öst sitter djupt präglade. Orsaken till att tyskarna blev så chockade av Snowdens avslöjanden är att det plötsligt blev klart att de levde under ständig övervakning, medan en av de stora ideologiska kampanjerna i Västtyskland hade att göra med Stasis illgärningar, ett Stasi som, sades det, spionerade på alla, hela tiden. Men Stasi hade inte teknisk kapacitet för allomfattande spionage – i fråga om övervakningens utsträckning ligger USA långt före vad som var fallet med Västtysklands ex-fiende. De forna östtyskarna inte bara föredrar det gamla politiska systemet, de kommer också överst på ateismlistan: 52,1 procent av dem tror inte på Gud; Tjeckien är tvåa med 39,9 procent; sekulära Frankrike är nere på 23,3 (sekularisering betyder i Frankrike vad som helst som inte är islamistiskt). Omvänt, landet med den högsta andelen troende är Filippinerna med 83,6 procent; följt av Chile, 79,4 procent; Israel 65,5 procent; Polen 62 procent; USA 60,6 procent; jämförda med dessa är Irland en bastion av moderation med 43,2 procent. Om intervjuarna hade besökt den islamska världen med samma frågor skulle de kanske förvånas av svaren avgivna i Turkiet, till exempel, eller till och med Indonesien. Religiös tro begränsas inte till någon enskild del av jordklotet.

”Begär inte att Sparta ska underordna sig era lagar”

Världen är delad och förvirrad. Men dess problem förändras inte – de tar bara nya former. I Sparta på 300-talet f Kr utvecklades en spricka mellan den styrande eliten och folket efter de Peloponnesiska krigen, och de som styrdes krävde förändringen eftersom klyftan mellan rik och fattig hade blivit så stor att det inte kunde accepteras. En följd av radikala monarker, Agis IV, Cleomenes III och Nabis skapade en struktur ägnat åt att stärka staten. Ädlingar sändes i exil; magistratens diktatur övergavs; slavar frigavs; alla medborgare tilläts avge sin röst och jord som konfiskerats från de rika fördelades bland de fattiga (något som Europeiska centralbanken inte skulle tolerera i dag). Den tidiga romarrepubliken, hotad av detta exempel, sände ut sina legioner under Titus Quinctius Flaminius för att krossa Sparta. Enligt Livius svarade Nabis, Spartas kung, så här, och när du läser dessa ord märker du av den kalla vreden och värdigheten: Begär inte att Sparta ska underordna sig era lagar och institutioner … Ni väljer ert kavalleri och infanteri i enlighet med vad egendomar kvalificerar till och begär att ett fåtal ska utmärka sig i rikedom och vanliga människor styras av dem. Vår lagstiftare ville inte att staten skulle vara i händerna på de få, som ni kallar Senaten, inte heller att någon klass skulle ha överhöghet i staten. Han trodde att med jämlik utgångspunkt och värdighet skulle det bli många att bära vapen för sitt land.

Tariq Ali

Författare och filmare, bosatt i London. Hans senaste bok: The Extreme Centre: a Warning. Artikeln är publicerad i Counter Punch: www.counterpunch.org/2015/04/17/the-new-world-disorder Ursprungligen publicerad i London Review of Books.