Det
är vanligt att vattenbolag försöker förmå
kreditgivare att ställa privatisering av vattnet som villkor för
skuldsanering. I Latinamerika tar de över i snabb takt, men möter
växande motstånd.
Latinamerika har välsignats med stora rikedomar i form av friskt vatten.
Här finns fyra av världens 25 största floder - Amazonfloden, Paraná,
Orinoco och Magdalena, med en vattenmängd som är nästan lika stor som
i de övriga 21 floderna. Några av världens största sjöar ligger också
i Latinamerika, till exempel Maracaibo i Venezuela, Titicaca i Peru
och Bolivia, Poopo i Bolivia, liksom Buenos Aires som Chile och Argentina
delar på. Amazonas-bäckenet står ensamt för en femtedel av den totala
mängden förnybara källor som utgör världsdelens färskvattenförsörjning,
och det finns mer vatten i Brasilien än i något annat land. Latinamerika
som helhet har bland de största tillgångarna per capita i världen, men
på grund av miljöförstöring och sociala klyftor är invånarnas tillgång
till vatten allt annat än jämlik. Det finns också stora geografiska
skillnader.
I
Mexiko blandas naturliga ökenområden med allt vidsträcktare ödemarker
som människan är skuld till. Detta har skett i stora delar av Mexiko-dalen,
där huvudstaden ligger. Mexiko City, som en gång kallades "den nya världens
Venedig", eftersom staden byggdes på en sjö och genomkorsades av kanaler,
håller nu på att sjunka i takt med att man gör slut på det sista grundvattnet
i sjön.
Försaltning
med mera har gjort att nära fjärdedelen av Latinamerika numera är öken
eller halvöken. Större delen av Karibien lider också brist på färskvatten
eftersom det inte finns några större floder på de små öarna.
Städerna
läcker
Undermåliga lantbruksmetoder, oreglerad industrialisering och fattigdom
i städerna har haft en negativ inverkan på Latinamerikas vattentillgångar.
I megastäderna slukas och förorenas vattnet av en ohämmad befolkningstillväxt.
I de flesta storstäder går mer än hälften av vattnet till spillo på
grund av läckage, och i en del städer rinner nära 90 procent ut genom
läckande rör. São Paulo hotar sina invånare med vattenransonering, eftersom
staden är beroende av källor som ligger allt längre bort, och avgifterna
håller på att växa sig större än vad många människor har råd att betala.
I hela Latinamerika används vattendrag rutinmässigt som tippar för sopor,
utsläpp från gruvhantering och industri- och jordbruksavfall. Vattendragen
längs gränsen mellan USA och Mexiko är svårt förorenade, men den värsta
miljöförstöraren är Brasilien, det vattenrikaste landet, som tillåter
stora mängder kemiska föroreningar, bland annat utsläpp av kvicksilver
från guldgruvorna. Det är bara vissa områden i Östeuropa och Kina som
har ännu värre förorenade vattendrag.
En
annan bidragande orsak är den skriande fattigdomen. Efter många år med
Världsbankens och Internationella Valutafondens påtvingade strukturanpassningsprogram
har Latinamerika som helhet den ojämlikaste inkomstfördelningen i världen.
Den återspeglas i en oerhört ojämlik tillgång till vatten. Över 130
miljoner människor saknar säkert dricksvatten i sina hem och bara var
sjätte latinamerikan har acceptabla sanitära bekvämligheter. Det blir
inte bättre av att satsningen på industriellt lantbruk varje år driver
miljontals självförsörjande bönder in till städernas överbefolkade slumområden.
Privatbolag tar över
Anstormningen av profithungriga privatföretag under den senaste tioårsperioden
har ytterligare förvärrat problemen med bland annat föroreningar och
ojämlik tillgång. Privata vattenbolag verkar eller planerar verksamhet
i nästan samtliga länder i området. De flesta bolagen är lokala dotterföretag
till världens tre största multinationella vattenbolag - franska Suez
och Vivendi och tyska RWE-Thames Water. För tio år sedan försörjde "de
tre stora" 51 miljoner människor med vatten och avlopp i tolv länder.
Tillsammans levererar de idag VA till nära 300 miljoner kunder i över
130 länder. Suez och Vivendi kontrollerar drygt 70 procent av VA-marknaden
i världen, och intäkterna har hållit samma takt som tillväxten. Vivendo
tjänade över 12 miljarder dollar år 2002, mot 5 miljarder för tio år
sedan. Alla tre rankas bland världens hundra rikaste företag och växer
snabbare än många av de länders ekonomier där de opererar.
Dessa
företag får ofta hjälp av Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken
IDB med att ta sig in på de latinamerikanska marknaderna. Både Suez
och Vivendi använder sitt starka inflytande för att förmå de multilaterala
kreditgivarna att ställa privat VA-handel som villkor för skuldlättnader
eller nya lån. I IDBs aktuella projekt avsätts över en miljard dollar
till finansiering av privata VA-tjänster. Några av de största IDB-lånen
under den senaste tioårsperioden har gått direkt till transnationella
vattenbolag för drift av privata vattenkoncessioner i länder som Argentina,
Bolivia och Honduras.
Samtidigt
har Världsbanken beslutat tredubbla sina årliga finansieringsåtaganden
vad gäller privata vattenprojekt globalt. Efter tio år av vinstgivande
assistans från Världsbanken, kräver nu "de tre stora" ekonomiska garantier
för att gå fria från valutakurssvängningar, innan de gör några nya investeringar
i u-länderna. Samtidigt möter de största vattenprivatiserarna ett växande
och våldsamt motstånd från allmänheten mot deras framfart i många delar
av Latinamerika. Liksom i övriga världen, finns gedigna bevis på vilken
skadlig inverkan privatiseringen av vattnet fått: avgifter som skjuter
i höjden, kunder som inte kan betala får vattnet avstängt, investerarna
kammar hem enorma vinster, hemliga kontrakt, mutor och korruption.
Smutsigt
vatten till höga priser
I Maldonado-provinsen i Uruguay rusade priserna i höjden och vattenledningsvattnet
förorenades, när Uraqua, som är ett dotterföretag till spanska Aguas
de Bilboa, fick koncession för att leverera vatten kommersiellt och
med "full kostnadstäckning". Uruguyarna lyckades få till stånd en bindande
folkomröstning i hela landet, planerad till oktober 2004, för att slå
fast att vatten är en mänsklig rättighet och en allmännyttig verksamhet
som ej får bedrivas av företag med vinstsyfte.
I
Puerto Rico har Suez ett tioårskontrakt på VA-service värt 4 miljarder
dollar. Riksåklagaren Carlos López har i skarpa ordalag fördömt bolagets
uppträdande och hävdar att Suez har ägnad stor uppmärksamhet åt att
förbättra fakturering och uppbörd av avgifter, men inte åstadkommit
någon "förbättring" vad gäller tillhandahållande av dricksvatten åt
konsumenterna.
Regnvatten
kostar också
Den mest uppmärksammade reaktionen på privatiseringen av vattnet tycks
ha inträffat i Cochabamba, Bolivia, där USA-jätten Bechtel i början
av 2000 etablerade ett dotterföretag kallat Aguas del Tunari och omedelbart
höjde vattenavgifterna långt utöver vad den stora befolkningsmajoriteten
orkade med. Kontraktet gav bolaget till och med möjlighet att debitera
folk för vatten som de hämtade från sina egna källor och att skicka
indrivare hem till folk för att ta betalt för regnvatten som samlats
upp i cisterner på taken. Konsumenterna drabbades av avgiftshöjningar
på upp till 200 procent, alltmedan bolaget planerade för vinster på
58 miljoner dollar om året. Folkliga protester tvingade regeringen att
dra tillbaka sin privatiseringssatsning, men Bechtel har nu stämt Bolivia
och kräver 25 miljoner dollar i skadestånd för förlorade vinster. Trots
bakslaget i Cochabamba driver Bolivias regering fortfarande flera andra
privatiseringsprojekt, bland annat export och försäljning av vatten
till grannlandet Chile, som skall användas i landets gruvindustri. Om
försöket att exportera gas via Chile i oktober förra året kan tjäna
som fingervisning, så kommer det här projektet ofelbart att stöta på
motstånd hos den bolivianska allmänheten.
Storbolag
i Mexiko
Redan på 90-talet infördes en rad ändringar i grundlag och annan lagstiftning
som förde över VA-tjänster till Mexikos privata sektor. Salinas-regeringen
ändrade grundlagen 1992, så att utlandsbaserade bolag tilläts få VA-kontrakt
och koncessioner och införde en ny mexikansk vattenlag som gjorde det
möjligt för utländska storbolag att investera i landets vattenanläggningar.
Längre fram lämnade Zedillos regering över ansvaret för VA-servicen
till kommunerna, som ett led i sin nationella utvecklingsplan.
Till
följd av detta har en femtedel av Mexikos vattensystem privatiserats
under det gångna årtiondet. De största aktörerna har varit de båda ledande
Frankrike-baserade vattenjättarna Suez och Vivendi, tillsammans med
United Utilities med säte i Storbritannien och spanska Agua de Barcelona.
För dessa bolag har det främsta målet varit att leverera vatten i större
turistområden och tätorter, medan man låtit myndigheterna förvalta de
mer glesbefolkade och mindre lönsamma kommuner.
Vicente
Fox, den sittande mexikanske presidenten och före detta Coca Cola-direktören,
har varit ännu mera offensiv i sitt privatiseringsnit. Efter den 11
september 2001 kungjorde hans administration att vatten var en nationell
säkerhetsfråga. Detta ger honom möjlighet att vid behov använda hela
den statliga maktapparaten, inklusive militära och terroristbekämpningsinsatser,
mot vem som helst som uppfattas som motståndare till regeringens planer
för omställning och privatisering av vattensektorn.
Samma
år skapade den mexikanska regeringen PROMAGUA, ett program för "modernisering
av vattenhanteringsföretagen", avsett att driva på privatiseringen.
Världsbanken och den federala regeringen ställde upp med de 250 miljoner
dollar som behövdes för att ge projektet en rivstart. Man underlättar
för privata företag att ta över allmän vattenförsörjning genom att bevilja
kontrakt eller koncessioner som löper på mellan 5 och 50 år mellan lokala
myndigheter och privata vattenföretag, och siktar särskilt in sig på
tätorter med mer än 50.000 invånare.
Motståndet
växer
Förutom oförsvarbara avgifter har privatiseringen av VA-servicen i Mexiko
City och i hela landet också fört med sig oräkneliga problem av annat
slag. Människor som inte har möjlighet att betala de växande vattenräkningarna
får ofta vattnet avstängt. År 2001 höjde Vivendi sina avgifter i Mexiko
City med 60 procent. Många människor, särskilt den fattiga befolkningen
på Vivendis område klarade inte av att betala sina räkningar, och fick
vattnet avstängt. Samtidigt har man slarvat med underhåll av ledningar
och annan infrastruktur, vilket lett till mängder av översvämningar.
Ett
hårdnackat motstånd mot denna stöld håller på att växa fram. På stora
och små orter går medborgarna ut på gator och torg och organiserar folkomröstningar
och petitioner och slåss för sin rätt till vattnet. Latinamerikanska
aktivister och akademiker står i främsta linjen i den världsomspännande
rörelsen som kämpar för rättvisa på detta område. Man talar på internationella
konferenser, protesterar mot Världsbankens politik och försöker få till
stånd en bindande FN-konvention om rätten till vatten.
Den
22 augusti förra året samlades 47 gräsrotsorganisationer från 16 länder
på västra halvklotet i San Salvador, där man sjösatte en ny rörelse
med namnet RED VIDA. Detta interamerikanska nätverk av vattenaktivister
publicerade ett uttalande till "Försvar för och rätt till vatten". Många
av grupperna i nätverket spelade en viktig roll vid World Water Forum
i Kyoto i mars 2003, där Världsbanken och de stora vattenbolagen fruktlöst
försökte sälja sitt "privatiseringssamförstånd" till världen.
Latinamerikas
folk har kämpat mot nyliberalismen i nästan 20 år. Med växlande framgång,
men försöken att göra deras vatten till en handelsvara för investerare
från fjärran länder att tjäna pengar på har gjutit nytt liv i deras
kamp. Människan kan ju inte leva utan vatten, så denna kamp är särskilt
angelägen. ur NACLA juli/augusti 2004 Maude Barlow och Tony Clarke Översättning
och bearbetning: Eva Sjöblom rättigheter
ur NACLA juli/augusti 2004
Maude Barlow och Tony Clarke
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom
|