Privatiserade sjukhus är ett tvisteämne mellan gamla
politiska fiender från inbördeskrigets dagar i El Salvador. På olika
platser i Peru demonstrerar människor mot att telefonbolaget skall
bli privat.
Den
Det återstår att se hur effektiva proteströrelserna i Latinamerika
blir i det långa loppet och om man lyckas komma med en kritik mot
hela den nyliberala politiken, där privatiseringarna bara är en del.
I vilket fall som helst har demonstranterna fått en del regeringar
att ifrågasätta om privatiseringar är den universalmedicin som dess
förespråkare hävdar.
Från
1900-talets början fram till 60-talet skedde omfattande nationaliseringar
av industrier och service i händerna på utländska bolag som hade fört
ut enorma vinster och tillgångar ur Latinamerika. Detta ledde dock
inte till någon ekonomisk blomstring, utan vid slutet av förra århundradet
hade korruption, överdimensionerad personalstyrka och urmodig utrustning
blivit ett gissel i många statliga bolag. Men de internationella kreditinstituten
har inte ställt upp med resurser för att göra det möjligt att reformera
och rusta upp av den offentliga sektorn, utan i stället krävt att
offentliga bolag säljs ut.
Den
gemensamma sektorn ska bort
De nya vinstintressena ska göra verksamheten mera effektiv, mindre
korrumperad och bättre anpassad efter "kundernas" behov. Det lovar
man och hävdar också att nya privata industrier skapar nya arbetstillfällen.
Mycket litet i den vägen har åstadkommits i Latinamerika, men privatiserarna
viker inte en tum, utan kommer med ännu mer långtgående krav. Nu vill
nyliberalerna helt göra slut på det som kallats "den gemensamma sektorn",
det vill säga den sektor där samhällsmedlemmar verkar tillsammans
för att täcka sociala behov.
Under 1900-talet ledde fattiga och arbetande människors kamp världen
över till att tryggandet av en minimum av föda, bostad, skola och
sjukvård kom att uppfattas som samhällets ansvar, och regeringarna
har stått för eller subventionerat sådant eftersom det blivit uppenbart
att samhället i sin helhet blir lidande när medborgare som är för
fattiga för att försörja sig svälter, blir sjuka och saknar skola
och tak över huvudet. Om det offentliga avsvär sig den rollen, finns
det ingen anledning att tro att företag med vinstintressen skulle
vara mera benägna att täcka upp dessa behov.
Enligt Interamerikanska utvecklingsbanken - IDB - som är de latinamerikanska
ländernas största kreditgivare, är Latinamerika fattigt därför att
befolkningen saknar ordentlig utbildning, är sjuk och står och stampar
på samma fläck. Nästan alla andra anser att latinamerikanernas belägenhet
beror på deras fattigdom och inte tvärtom, men det är ju IDB som sitter
på miljarderna. I sin rapport över ekonomiska och sociala framsteg
år 2000 hävdade IDB att Latinamerikas brist på utveckling berodde
på att den offentliga sektorn var ineffektiv. I följande års rapport
skyllde man återigen allt elände på de offentligägda inrättningarna
och pekade ut hälsovård, utbildning och infrastruktur i offentlig
regi som ansvariga för fattigdom och arbetslöshet. Lösningen var enkel:
privatisering.
Privatiserade
vaccinationsprogram
IDB ställer nu upp med stora krediter och sedan början av 90-talet,
när banken först började stödja och verkställa de nyliberala bestraffningsåtgärder
som fått namnet Washington Consensus, har man finansierat privatisering
av avloppsvattenhantering, flygplatser, vägar, högstadieskolor och
pensionsfonder. Man har lämnat över telekommunikationer, socialförsäkringar,
dagis, sjukhus och energiproduktion till den privata sektorn, ett
öde som också drabbat yrkesskolor och vaccinationsprogram, bland mycket
annat.
I
detta sakernas tillstånd saknar många latinamerikanska regeringar
förutsättningar att få en riktig överblick och kontroll över den privata
sektorn. Och "konsumenterna" har varken möjlighet eller pengar nog
att spana runt efter lämpligaste leverantör av värme, vatten, hälsovård
och skola med mera.
Likväl
har de senaste femton åren varit lönsamma för privatiserarna i Latinamerika.
Mellan 1986 och 1999 skedde 396 försäljningar och överföringar av
offentliga tillgångar till den privata sektorn till ett värde som
motsvarar mer än hälften av alla privatiseringar i samtliga u-länder.
IDBs chefsekonom nämner särskilt Bolivia, Peru och Brasilien, där
det samlade värdet av privatiseringarna stod för över 10 procent av
BNP under perioden, och Argentina, El Salvador, Guatemala, Mexiko,
Venezuela och Colombia, där värdet översteg 5 procent. Denna genomgripande
överföring till privata intressen var tänkt att skapa arbetstillfällen
och bättre service, men arbetslösheten är högre och fattigdomen värre
än någonsin på hela kontinenten. Men lönsamheten stiger, rapporterar
banken muntert, liksom effektiviteten, något som banken definierar
som avkastning per anställd.
En
sak förbryllar dock banken, och det är den såkallade "privatiseringsparadoxen":
Trots att vinster och effektivitet har ökat, är privatiseringspolitiken
impopulär. 63 procent av latinamerikanerna anser nämligen att den
inte varit till någon nytta för deras länder.
Hälsovådligt
kranvatten
Antag att en regering lånar ca. 100 miljoner dollar från IDB (plus
550 miljoner från Världsbanken) för att rusta upp vattenbolaget i
huvudstaden och installera en flygplanslast med utrustning och mjukvara.
Antag att regeringen sedan säljer den uppfräschade inrättningen för
en blygsamma summa pengar till ett konsortium bestående av ett franskt
vattenbolag, en spansk bank och en rad lokala banker med strategiskt
placerade svågrar, f d affärspartners, ministerälskarinnor m fl. Antag
sedan att detta nya konsortium, som själv bara har investerat cirka
30 miljoner dollar, sparkar runt hälften av det offentliga bolagets
anställda och omedelbart sätter igång en kampanj för att höja vattenavgifterna
till över det belopp som slagits fast i ett avtal som löper på 30
år och som inte går att säga upp. Konsortiet lånar ytterligare 300
miljoner dollar från IDB, alldeles innan man struntar i allt underhåll
och koncentrerar sin service till områden där man säkrast får betalt
för sina räkningar, och till slut då och då förser de stackars konsumenterna
med skvättar av brunaktigt vatten som innehåller nitratmängder som
kan skada hjärnan samt föga aptitretande rester av avföring. Hur populär
kan privatiseringspolitiken då bli? För detta har inträffat. Så agerade
nämligen Aguas Argentinas, eller det konsortium som sköter vattenledningssystemet
i Buenos Aires-området.
Det
finns massor av liknande historier. Men IDB viker inte en tum. Tvärtom
har man slagit fast att den sociala och ekonomiska krisen i Latinamerika
består därför att privatiseringarna inte är tillräckligt långtgående.
Samtidigt
försämras ländernas finanser. I december 2001 klarade Argentina, som
är Latinamerikas största privatiserare, inte längre av sin statsskuld,
och en trolig orsak till detta är att staten till följd av den Världsbanks-
och IDB-sponsrade privatiseringen av socialförsäkringssystemet gick
miste om de reserver som krävdes för att lösa löpande utbetalningsproblem.
I oktober 2002 gav Världsbanken ut en rapport som visade att privatiseringarna
knappast alls hade bidragit till att förbättra de latinamerikanska
ländernas statsinkomster. Enligt IDBs egen statistik har inkomstklyftorna
vidgats i hela Latinamerika, trots ekonomisk tillväxt. Om den redan
skeva inkomstfördelningen från 80-talet hade bestått i stället för
att förvärras, hade 45 miljoner färre människor levt under det officiella
fattigdomsstrecket på 90-talet.
Mycket
litet talar för att offentliga inrättningar och deras anställda verkligen
bär skulden för den växande fattigdomen och arbetslösheten. Mellan
1960 och 1995 byggde latinamerikanska utbildningsministerier så många
skolor och anställde så många lärare som behövdes för att ge alla
tillgång till skola och krympa analfabetismen från 34 till 13 procent.
Under samma period ökade livslängden dramatiskt tack vare offentlig
hälsovård, landsbygdskliniker, vaccinationskampanjer och offentliga
sjukhus. Till detta bidrog också utbyggnaden av offentlig vattendistribution.
Strejker
i El Salvador
Det var när Internationella valutafonden, Världsbanken och IDB började
tjata om nedskärningar i de offentliga utgifterna för att lösa skuldkrisen,
som undervisning och hälsovård började försämras markant. Till exempel
tvingades den nya regeringen i Nicaragua 1990 och 1991 av pressen
från de multilaterala bankerna att utan vidare spisning halvera sin
hälso- och sjukvårdsbudget. Andra latinamerikanska regeringar har
tvingats till liknande nedskärningar, vilket har lett till protester
från medborgare och offentliganställda. I El Salvador har läkare och
vårdpersonal protesterat och gått i strejk upprepade gånger sedan
1999 för att stoppa privatiseringen av offentliga sjukhus. Brasiliens
nationella front för en hälsovänlig miljö har kämpat systematiskt
mot privatisering av kommunalt vatten och kommunalarbetarna i Cali
i Colombia har lyckats tvinga regeringen att uppskjuta den IDB-påbjudna
utförsäljningen av deras företag i ett år. Det kanske mest uppmärksammade
exemplet på motstånd är den koalition av folkliga organisationer som
har tvingat Bolivias regering att dra sig ur ett avtal som skulle
ha låtit USA-företaget Bechtel ta hand om vattendistributionen i Cochabamba.
Medan
IDB talar vitt och brett om demokrati har banken utformat ett kreditbeviljningsförfarande
där de nationella parlamenten saknar inflytande. Den verkställande
makten är mycket lättare att ha att göra med, eftersom presidenterna
undantagslöst satsar på att slippa ställa in betalningarna under sin
mandatperiod och dessutom är lättare att köpa än hela parlamentariska
majoriteter.
Den
process som leder till beviljad kredit är ungefär densamma vare sig
det gäller Brasilien eller Belize. Den börjar med en trojansk häst
i form av "tekniskt gåvobistånd" från IDB. Gåvan består av ett par
miljoner dollar för kontrakt, flygbiljetter och traktamenten åt konsulter
som ska utreda en sektor och rekommendera reformer, som alltid visar
sig bli en och samma, nämligen att den privata sektorn måste få delta.
Konsulterna utformar sedan ett förslag där en bit av kakan ofta går
till deras egna framtida engagemang i saken, plus dusörer till utsedda
politiska förmånstagare kring presidenten eller i spetsen för diverse
ministerier. Politikerna ifråga lämnar sedan in sin ansökan till IDBs
styrelse, och först sedan IDB beviljat krediten får den lagstiftande
församlingen i landet ifråga ens titta på projektet. Ofta skrivs handlingarna
bara på engelska utan spansk översättning.
Politiska makthavare skor sig
Om privatiseringarna nu är ett misslyckande och inte leder ens till
ett minimum av socialt framåtskridande, varför är IDB med flera så
enögt inriktade på den politiken? Naturligtvis är det en fråga om
pengar och korruption. Här har vi inte bara presidenterna Alberto
Fujimori i Peru, Arnoldo Alemán i Nicaragua och Carlos Menem i Argentina,
här finns också ministrar, viceministrar med flera, makthavare som
har tvingats avgå, som åtalats, fängslats och ställts inför riksrätt.
Här finns också en uppsjö av privata intressen som skor sig: Suez
Lyonnaise, Intergren, Duke Energy, och även Enron och WorldCom hann
plundra Latinamerikas offentliga sektor innan skandalerna uppdagades
i USA.
En
sak har IDB i alla fall rätt i och det är att den offentliga sektorn
i Latinamerika behöver en reform, men en reform som sparkar ut tjuvarna
som sitter vid makten. Också IDB skulle behöva reformeras, för det
är en offentlig inrättning som lägger ut alldeles för mycket pengar
i förhållande till vad man egentligen presterar. IDB behöver aldrig
stå till svars, varken för misslyckade projekt, stulna miljoner (miljarder?),
försvunna arbetstillfällen eller sparpengar som helt plötsligt blivit
värdelösa. Ur NACLA Nr 3 2003 Övesättning och bearbetning: Eva Sjöblom
irländska
Ur
NACLA Nr 3 2003
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom