Samtidigt som Irak kämpar för att forma en ny identitet och ett nytt styre efter Saddam Husseins fall, blir motsättningarna mellan de olika islamiska sekterna och folkgrupperna allt starkare.

Under de senaste månaderna har sammandrabbningar mellan shiiter och sunniter inträffat i Bagdad, och spänningarna växer också mellan kurder, sunnitiska araber och turkmener i de mångetniska och oljerika områdena runt städerna Kirkuk och Mosul i norr. Stridigheterna mellan dessa grupper underblåses av den aggressiva antigerillataktik som USA-militären använder sig av i "sunni-triangeln" norr och väster om Bagdad, där de flesta attacker mot ockupationsmaktens soldater har inträffat, en ockupationspolitik som tycks favorisera shiiter och kurder, samtidigt som ockupationsmakten misslyckats med att återupprätta lugnet i landet.

Politisk splittring kopplad till olika folkgrupper och sekter är ingenting nytt. Sedan 1932, när landet blev formellt självständigt från Storbritannien, har sunniterna dominerat den centrala regeringsmakten, och detta maktmonopol stärktes under Saddam Husseins brutala regim, när kurder och shiiter uppfattades som potentiella hot och skoningslöst förföljdes.

Sunniterna fruktar shiitisk dominans
Under Saddam Hussein låg sunniternas politiska makt huvudsakligen i Baath-partiet, säkerhetspolisen och krigsmakten. Sedan dessa upplösts, är sunniterna nu rädda för att trängas undan av shiiterna, som är den största islamiska sekten i landet. Enligt flertalet uppskattningar är 60-65 procent av befolkningen shiiter, 32-37 procent sunniter (araber och kurder) och resten kristna och smärre minoriteter. En del sunnitiska araber har gått till angrepp mot den USA-ledda ockupationsmakten, i tron att ockupationen kommer att leda till att shiiterna får en dominerande maktställning. Av de fem sunniter som sitter med i den 25 man starka interimsregeringen som kallas Styrande rådet är det bara två som tillhör något politiskt parti, och inget av dem är särskilt starkt.

Shiitiska och kurdiska partier är dock talrikt företrädda i rådet. De båda största kurdiska partierna - Patriotic Union of Kurdistan, under ledning av Jalal Talabani, och det äldre Kurdistan Democratic Party under Masoud Barzani - fick ett visst självbestämmande efter Gulkriget 1991 i de kurdiska enklaverna i norra Irak. Nu trycker de kurdiska medlemmarna i det Styrande rådet på för att de kurdiska områdena i norra Irak ska bli mera autonoma, tvärtemot de andras linje att bevara landets nationella enhet. De shiitiska partierna i rådet domineras av det traditionellt mäktiga shiitiska prästerskapet. Här finns det Iran-stödda Supreme Council for the Islamic Revolution in Iraq, som har en militär organisation med cirka 10.000 soldater, al-Da'wa, som är ett av landets äldsta shiitiska partier, och irakiska Hizbollah, som främst utgörs av "träskaraberna" som lever i södra Irak. Efter årtionden av förtryck förväntar sig shiiterna nu en ledande roll i landets styre.

Attentat mot moskéer
Oroade av tanken på shiiternas maktambitioner sammankallade sunnitiska araber från tre islamistiska strömningar, plus högutbildat folk från städerna och klanledare ett nationellt rådslag i december förra året. Syftet med rådet är att visa upp en enad sunnitisk front inför ockupationsmyndigheterna och alla irakier. Talesmän för rådet stödjer visserligen i ord irakiernas rätt att göra motstånd mot ockupationen, men vill varken stödja eller fördöma upprorsmännen. Den 5 januari rapporterade den London-baserade allarabiska dagstidningen al-Hayat att den sunnitiska rörelsen "Clear Victory Movement" planerar att starta en milis som ett svar på "Mahdi Army", en styrka som satts ihop av den unge shiitiske prästen Sheikh Muqtada al-Sadr, som från ett tidigt stadium högljutt kritiserat ockupationen. Dessförinnan hade flera våldsamma incidenter ägt rum mellan shiiter och sunniter.

Den jäsande fiendskapen mellan sunniter och shiiter svämmade över efter ett attentat i Hurriyya-distriktet i västra Bagdad, som knappt har uppmärksammats alls. Där bor ungefär lika många sunniter som shiiter, som berättar att de båda grupperna dittills hade levt i harmoni och att giftermål mellan sunniter och shiiter var vanliga. Den 9 december dödades tre sunniter när en bomb exploderade i Mustafa-moskén. Imamen, Sheikh Faruq al-Batawi, hävdar att två raketer avlossades mot moskén från taket på en intilliggande skola strax efter eftermiddagsbönen. Han skyllde anfallet på shiiter som kommit utifrån och nämnde Badr-brigaderna och al-Da'wa som tillbringat större delen av 80- och 90-talen i exil. De shiitiska invånarna å sin sida hävdade att offren var "wahhabitiska" motståndskämpar, det vill säga att de tillhörde den stränga sunnitiska trosinriktning som är förhärskande i Saudiarabien. Enligt den shiitiska versionen omkom männen när en bomb som de tillverkat exploderade i förtid då de var i färd med att placera den i en bil intill moskén.

Båda sidor ville tro det värsta om varandra, och friden i Hurriyya var ett minne blott. Både sunnitiska och shiitiska präster manade till lugn och försoning, men misstron dem emellan gick inte att dölja. Beväpnade och maskerade sunniter med identitetsbrickor från "Khalid ibn Walid Forces" vällde in i Hurriyya. Morgonen efter attentatet stormade de och förstörde ett shiitiskt bönehus ett par hundra meter från moskén. Porträtt av imamen Ali revs sönder, de shiitiska prästernas svarta predikstol slogs sönder och högtalarsystemet slets loss. Rasande shiiter ropade på hämnd.

Blair fjäskar för sunniterna
Attentatet mot moskén och plundringen av bönehuset var inga isolerade företeelser. Den 16 december, två dagar efter det att Saddam Hussein tillfångatogs, tog sig shiitiska invånare i Kadhimiyya-distriktet i Bagdad in i Adhamiyya-kvarteren för att fira. Sunniterna i Adhamiyya blev upprörda över intrånget och det kom till sammanstötningar, där över ett dussin människor dödades. Den 24 december sköts fyra sunnitiska troende ihjäl från en bil, när de var på väg ut ur en moské i det shiitisk-dominerade Washash-distriktet. De sunnitiska prästernas högsta ledning anklade en "utländsk makt", det vill säga Iran, för att ha iscensatt dådet "i akt och mening att underblåsa krig mellan sekterna".

Den främsta anledningen till shiiternas storsinthet gentemot ockupationsstyrkorna är att de förväntar sig att bli belönade i det nya Irak tack vare sitt numerära övertag. Men det är bara det mäktiga shiitiska prästerskapet som lyckas hålla sina trosfränder i schack. Den vanlige shiiten har lika litet till övers för ockupationsmakten som deras sunnitiska landsmän.

-Det finns en gräns för vårt tålamod och vi väntar eftersom vi är trötta på att se stridsvagnar och soldater och höra ljudet av explosioner, sade Sheikh Kardom al-Awadi, shiitisk präst från staden Samawa i södra Irak. Det islamiska prästerskapets blotta existens innebär en andlig kontroll över folket. Om dessa människor fick fria tyglar, skulle ingen kunna stoppa dem.

Shiiternas politiska ambitioner går på tvärs mot sunniternas fruktan för att bli överkörda. Om shiiterna inte får det som de tycker sig förtjäna och om det inte blir någon drastisk förbättring vad gäller grundläggande livsförnödenheter, finns det en mycket påtaglig risk för en spirande shiitisk motståndskamp. Det skulle i så fall bli början till slutet för den utländska militära närvaron i Irak. Idag är motståndet splittrat och improviserat, men de välorganiserade shiitiska grupperna, en del utbildade av iransk militär och stridsvana, skulle göra ockupationen ohållbar. Å andra sidan skulle ett Irak där shiiterna har större inflytande än sunniterna spä på sunniternas rädsla för att bli isolerade och eventuellt förföljda, och underminera varje motivation för att samarbeta med den nya ordningen.

Den brittisk-amerikanska koalitionens provisoriska myndighet och deras chefer i Washington och London är medvetna om detta dilemma. Efter det att Saddam Hussein togs till fånga, såg den brittiske premiärministern Tony Blair noga till att vända sig till sunniterna:

- Saddam hävdade falskeligen att sunniterna var lojala, men jag säger er att det finns en fullständig roll för er att spela i ett nytt och demokratiskt Irak. Till dem som formellt var med i Saddams parti, därtill tvingade och inte av övertygelse, säger jag att vi kan lägga det förflutna bakom oss, förkunnade han.

USA lånar israelisk taktik
Den brittisk-amerikanska ockupationen har ändå i viss utsträckning bidragit till att öka spänningarna mellan folkgrupper och sekter. I norra Irak deltar de båda kurdiska partiernas miliser på sammanlagt 35 000 man i säkerhetsoperationer tillsammans med USA-militärer, vanligtvis mot sunnitiska araber. Kurderna agerar trogna bundsförvanter åt ockupationsmyndigheterna mot militanta sunniter. Men priset är högt. I Mosul och Kirkuk i norra Irak, med blandad sunnitisk och kurdisk befolkning plus turkmeniska och kristna minoriteter, har det förekommit våldsutbrott mellan de olika befolkningsgrupperna under det senaste halvåret. I början av januari dödades ett flertal sunniter i Kirkuk i sammandrabbningar med kurdisk milis, vilket skapat förbittring bland den sunnitiska lokalbefolkningen, som fruktar att kurderna är ute efter att införliva Kirkuk och dess oljeproducerande omgivningar i en delvis autonom kurdisk enhet.

I början av december förra året spärrade USA-trupper beledsagade av kurdisk milis av staden Hawija, som ligger cirka 5 mil väster om Kirkuk, där man arresterade vanliga invånare, beslagtog vapen och delvis rev ett hus som ägdes av en misstänkt upprorsman med hjälp av bulldozers, och Hawijas sunnitiska befolkning tolkade det kurdiska deltagandet i samma anda. USA-militärens taktik för att bekämpa uppror i "sunni-triangeln" norr och väster om Bagdad får samma följder. Det har inte undgått irakierna att USA-militären har anammat delar av den taktik som den israeliska armen använder sig av på Västbanken och i Ghaza. Massiv beskjutning, avspärrning av byar med specialtaggtråd, massarresteringar och bulldozeraktioner mot misstänkta upprorsmäns hus har blivit vardagsmat. Man har anfallit sunnitiska moskéer och anhållit präster. Den taktiken har visserligen bidragit till att temporärt minska antalet attacker mot USA-trupperna i "sunni-triangeln", men den har samtidigt spätt på vreden bland sunniterna mot ockupationen.

Amerikanerna håller på att hamna i samma onda cirkel som den israeliska armén i södra Libanon i början av 80-talet: Hårda angrepp mot gerillan ger näring åt stödet för motståndskampen, vilket leder till fler repressiva aktioner, och så rullar det på. USA-armén ser kampen mot upprorsaktionerna huvudsakligen ur militär synvinkel. Men ska det gå att minska våldet från oppositionen är politiska åtgärder kanske ännu viktigare. Om inte de sunnitiska araberna upplever att de är delaktiga i det nya Irak, är det svårt att se hur deras motstånd mot den militära ockupationen ska kunna slås ned.

Nicholas Blanforfd
Januari 2004