Ibland
slutar det med döden, som i Salvador Allendes fall. I andra fall landsflykt,
som Jacobo Arbenz i Guatemala. En tredje variant är omskolning i USA
och sedan återanvändning i hemlandet, som fallet med Aristide i Haiti
och Manley i Jamaica. På Kuba har ingen variant ännu lyckats.
Det första steget i standardprogrammet är att försöka korrumpera de
folkliga ledarna. När det inte går dras den omstörtande verksamheten
igång som gör det omöjligt att regera.
I
Haiti inleddes detta drama 1986 när folket lyckades driva bort diktatorn
"Baby Doc Duvalier" och sätta punkt för över hundra år av förtryckarregimer
i USAs ledband. Redan 1888 intervenerade USA militärt i Haiti och
andra gången 1891 för att "försvara amerikanskt liv och egendom …
när niggerarbetarna blivit oregerliga". Marinkåren intervenerade igen
1914, och igen 1915 "för att upprätthålla ordningen i en tid av kronisk
och hotande upprorsverksamhet". Haiti ockuperades militärt fram till
1934 när USA med Franklin Roosevelt som president överlämnade den
formella makten till en nationell maffia som plundrade landet under
USAs beskydd. 1956 genomförde ledaren Francois Duvalier en militärkupp
och utropade sig till president på livstid. Han byggde upp en av Latinamerikas
mest brutala terrorregimer med de ökända Tontons Macoutes. Med starkt
antikommunistisk retorik fick Duvalier fortsatt USA-stöd för att terrorisera
folket.
Varningslampor
mot befrielseteologiskt budskap
I det tomrum som uppstod när Baby Doc störtats trädde en salesiansk
kvarterspräst vid namn Aristide fram. Hans budskap var grundat i befrielseteologin
och dess omsorg om jordens fördömda, med krav på nationellt självbestämmande
och utveckling. I Washington började varningslamporna att lysa inför
risken att han skulle segra i valen och införa något de kallar en
"populistisk demokratimodell", det vill säga en demokrati där underklassen
deltar. Och kampanjen för att stoppa Aristide inleddes. NED, New Endowment
for Democracy, USAs officiella redskap för "demokratisk" kontroll
över andra länders regimer (skapad av Reagan men med stöd av båda
partierna) lanserade Världsbanksfunktionären Marc Bazin som motkandidat
i valen. NED finansierade också radiostationer som demoniserade Aristide.
AFL-CIO finansierade högerkontrollerade fackliga organisationer och
USAID gav ekonomiskt stöd och politisk ledning åt andra "vänskapligt
sinnade" krafter. Paramilitära styrkor genomförde flera mordförsök
på Aristide. Allt detta kunde ändå inte förhindra Aristides seger
i valen 1990, de första fria valen på 187 år. Washingtons kandidat
fick knappt 15,5 procent. Aristide vann med 67,5 procent och i februari
1991 tillträdde han som president.
USA
organiserar statskupp mot Aristide
Då började CIA organisera en statskupp under knarkgeneralen Raul Cedras
befäl. Han var skolad på den notoriska School of Americas i Fort Benning,
Georgia och sedan länge engagerad av CIA. Som medhjälpare hade han
andra elever från School of Americas, översten Michel Joseph Francois,
och Emmanuel Constant, också i CIAs sold. De hade lett Duvaliers säkerhetstjänst
SIN och dödsskvadronerna. Den 30 september genomförde de en blodig
militärkupp och följde upp den med att systematiskt krossa de organisationer
som hade stött Aristide. När terrorn upphörde hade de mördat mer än
fyra tusen människor.
Aristide
accepterade fristad i USA - av alla platser -. Han kunde inte heller
göra mycket åt den propagandakampanj mot den störtade presidenten
som Washington inledde tillsammans med de stora mediekonglomeraten.
Aristide framställdes dels som oansvarig och förvirrad, dels som ansvarig
för att kaos uppstått och lett till militärkupp, precis som skedde
de första dygnen efter kuppen mot Chávez i Venezuela.
OAS,
de Amerikanska Staternas Organisation, utfärdade en blockad mot kuppmakarna,
men den kunde aldrig genomdrivas eftersom varken EU eller USA följde
den. Med stöd av demokraten Robert Torricelli, som samtidigt drev
igenom en brutal skärpning av blockaden mot Kuba, kunde pappa Bush
också formellt lyfta blockaden mot Haitis kuppmakare innan han överlämnade
presidentposten till Clinton.
Aristide
omskolas och återanvänds
Och Aristide bröt samman. Han undertecknade ett "avtal om nationell
enighet" som inskränkte hans makt till en rent symbolisk makt och
höll honom kvar i USA. Samtidigt tog Washingtons man Marc Bazin makten
i juni 1992 - med Vatikanens och den inhemska borgarklassens officiella
välsignelse -och drev på den enda vägens strukturanpassning.
Aristides
sammanbrott, det systematiska krossandet av den folkliga rörelsen
och utvandringen av mer än 70 000 människor på två år skapade förutsättningar
för att USA skulle kunna låta den nu tämjde ledaren återvända hem.
25 000USA-soldater beledsagade och återinsatte den lagligt valde presidenten
på sin post med ett påtvingat program för fortsatt IMF-politik, och
utan resurser för att avväpna terrorligorna. Aristide återvände till
ett skövlat land. Men bland de fattiga sågs han fortfarande som fFrälsaren",
fast han inte längre hade vare sig vilja, kraft eller möjlighet att
genomföra de förändringar de hoppades på. Han tvingades avgå 1995.
När han vann valet igen år 2000 var hans politiska vilja trots allt
inte helt krossad och han vägrade fortsätta de privatiseringar som
USA, IMF och Världsbanken påbjöd. Han hade sett vad den politiken
dittills hade medfört i Haiti och Latinamerika. För detta straffades
han och landet med ekonomiska sanktioner och USA-embargo, vilket ytterligare
försvårade alla försök till reformer för att förbättra de förtvivlat
fattigas situation. I stället har han själv tillgripit våld för att
behålla makten.
Det
finns inget bättre sätt att ta död på en folklig ledare än att låta
folkets besvikelse göra det. Med samma syfte tog Washington sig an
Lucio Gutiérrez i Ecuador som efter valsegern för drygt två år sedan
snabbt korrumperades. Att han accepterade amerikanska militärbaser
och övergav landets militära suveränitet - helt på tvärs mot de vallöften
som förde honom till makten - har också smulat sönder allt folkligt
förtroende, inte bara för honom utan också för de väpnade styrkorna
som möjlig nationell kraft. Det folkliga förtroendet för ursprungsfolkens
rörelse (CONAIE) har också undergrävts genom deras stöd till Gutiérrez
i presidentvalen. Det har gett full pott för Washington och Colombiaplanen.
Upprorsledaren
gammal Duvalier-polis
Översten har spelat sin roll. Det som kan förväntas är en spark i
baken och landsflykt, för honom liksom för så många andra förbrukade
USA-lakejer. För Aristides del är tiden också ute. Under Washingtons
och Frankrikes beskydd kommer ett nytt "avtal om nationell enighet"
att slutas och val, som för någon ny USA-marionett till presidentstolen,
kommer att hållas.
Den grupp som kallar sig "Demokratisk Plattform"och som demonstrerat
mot Aristide, har viss social bas som grundar sig i missnöjet med
uteblivna reformer tillsammans med ökat förtryck. Ledaren för den
andra delen av den civila oppositionen, "Grupp 184", André Apaid är
född i och medborgare i USA, och gruppen består bland annat av så
kallade NGO-organisationer med NED-stöd, förutom företagarföreningar
och gula fackföreningar. De väpnade ligorna i norra Haiti består av
gamla torterare, bödlar och militärer från Duvaliertiden med vana
att härska genom terror. Som ledare för dem framträder Guy Philippe,
tidigare chef för Duvalierpolisen. Han och hans män utbildades i Haiti
1991-94 av USAs Specialstyrkor i Ecuador för terrorväldet. Under andra
hälften av 90-talet ägnade de sig särskilt åt angrepp på den poliskår
som byggts upp efter att Tonton Macoutes fördrivits. Efter ett kuppförsök
2000 lämnade Guy Philippe landet några år för att sedan komma tillbaka
och starta det väpnade upproret tillsammans med andra före detta ledare
för de gamla dödsskvadronerna (FRAPH) som Luis Jodel Chamblain och
Jean Pierre Baptiste. Med CIA i ryggen återvänder duvalierismen till
Haiti utan Duvalier. Och återigen, och på samma sätt som i Venezuela,
görs den president som ska störtas själv ansvarig för detta och det
blodbad som kan förväntas.
I
Venezuela misslyckades militärkuppen 2002, men standardprogrammet
följs oförtrutet. CIAs finansiering och vapenleveranser till "vänskapliga"
militärer, organiseringen av paramilitära styrkor, den upptrappade
terrorn med mord på allt fler folkliga ledare, hittills över 80, de
allt tätare angreppen från de colombianska paramilitära styrkorna
vid gränsen mot Venezuela, allt visar att Washington menar allvar
med att krossa Hugo Chávez regering. Eftersom strategin "omskolning
och återanvändning", typ Aristide, inte fungerar med Chávez kommer
konflikten i Venezuela troligtvis att drivas till sin spets. Av samma
skäl skulle ett nederlag för de folkliga krafterna i Venezuela föra
med sig ett oerhört mänskligt lidande, som i jämförelse kan få erfarenheterna
från Haiti och Chile att blekna. i
Eva
Björklund, 29 februari 2004