Ekvatorialguinea:
Olja, förtryck och misär

I det lilla västafrikanska landet Ekvatorialguinea är det tänkt att parlamentsval ska äga rum under loppet av detta halvår. Med ledning av tidigare erfarenheter blir det antagligen en parodi på val.

Mänskliga rättigheter förtrampas dagligen och stundligen, vilket USA, Frankrike och den gamla kolonialmakten Spanien är väl medvetna om men inte finner sig föranledda att påtala. Ekvatorialguineas huvudstad Malabo ligger på den lilla ön Fernando Poo, och under dess territorialvatten finns enorma oljefyndigheter. Och energijättarna Exxon, Elf och Repsol plockar hem vinsterna.

Spanien, som efter självständigheten kritiserat de omfattande brotten mot de mänskliga rättigheterna, satsar numera på vänskapliga förbindelser och ett brett samarbete. Den 29 januari i år gav sig två spanska krigsfartyg iväg mot Ekvatorialguinea, men resan fick avbrytas när massmedia uppdagade det som den spanska regeringen kallat en militärövning inom ramen för de avtal som fanns mellan Spanien och den före detta kolonin. Allt tyder på att syftet var att stötta diktatorn Teodoro Obiang Nguema, som suttit vid makten sedan 1979.

Franska legoknektar utbildar dödsskvadroner
Obiang tog över sedan han störtat och låtit avrätta sin fabror, Francisco Macías, Ekvatorialguineas förste president efter självständigheten 1968. Under Macías blev landet till ett enda fasansfullt koncentrationsläger som mer än tredjedelen av landets bara en halv miljon stora befolkning flydde från. Vid den tiden var Obiang en ung officer som gjort kometkarriär och var vice försvarsminister, och han uppfattades till att börja med som befriare. Men "befriaren" lade snabbt av fårakläderna och visade sig vara en grym och korrumperad despot, därtill stödd av sin klan från hemorten Mongomo och skyddad av sitt marockanska livgarde.

Avståndstagande eller isolering från omvärldens sida är dock inget som Obiang behöver bekymra sig för. Frankrike, USA och Spanien stöttar regimen, och han är god vän med den franske presidenten Jacques Chirac. 1984 inkluderades Ekvatorialguinea i Frankrike ekonomiska inflytandesfär och året därpå slöts ett avtal om militärt samarbete mellan de båda länderna. Numera utbildar franska militärer och legosoldater elitförbandet "ninjas", ett mellanting mellan Haitis tonton-macoutes och Guatemalas dödsskvadroner. USA har utmärkta förbindelser med Malabo sedan man antagit en ny energistrategi där Västafrika har hög prioritet.

Släkten kontrollerar politik och ekonomi
I dagsläget uppgår oljeproduktionen till över 250 000 fat råolja om dagen, och man räknar med att den ska öka till en halv miljon i en framtid. Då blir Ekvatorialguinea världens största oljeproducent räknat per invånare, alltså större än Kuwait. Oljeprospekteringen har tiodubblats de sista fem åren, men produktionen skulle kunna öka ännu mer om tvisten med grannlandet Gabon om överhögheten över ön Mbagne löses till Ekvatorialguineas fördel.

Trots att den del av vinsten som de multinationella energibolagen lämnar ifrån sig åt Ekvatorialguinea närmast kan beskrivas som en spottstyver, så har det svarta guldet ändå satt sina spår, åtminstone i statistiken. Bruttonationalprodukten per capita har ökat från 330 dollar 1990 till över 6 000 år 2002, och den ekonomiska tillväxten var det året 30 procent. Trots det har 95 procent av befolkningen enligt Internationella valutafondens siffror mindre en 1 dollar per dag att leva på, och medellivslängden är 54 år. Men president Obiang är en av världens rikaste män.

Landets tillgångar slukas av en korrumperad politikerkår som helt utgörs av Obiangs släktingar och närstående. Hans son Gabriel Obiang är oljeminister. Äldste sonen Teodoro, bättre känd som Teodorín i det vilda partygänget som drar runt på Paris dyraste hotell, är skogsminister, en post som han utan betänkligheter förenar med sitt innehav av trävaruföretag, radiostationer, TV-kanaler, flygbolag och till och med ett USA-baserat skivbolag. Teodorín är också styrelseordförande i landets enda oljebolag, Total Guinea Ecuatorial, som till 80 procent ägs av fransk-belgiska Total Fina Elf. Obiangs förstfödde har vid ett flertal tillfällen måst använda sin diplomatiska immunitet för att slippa åtal för narkotikahandel och pengatvätt vid franska domstolar. Det är han inte ensam om. Ett flertal diplomater, till exempel Ekvatorialguineas ambassadör i Genève, har åtalats för narkotikahandel och utvisats ur respektive länder. Víctor Guy, Medellín-kartellens kassör, var försedd med ekvatorialguineanskt pass i mitten av 90-talet. Det utvecklingsbistånd som Ekvatorialguinea får främst från Frankrike, rinner ut i en vildvuxen flora av intressen och provisioner.

Oppositionsledare fängslas
År 1991 antogs en ny grundlag och flerpartisystem infördes. Men de val som hålls är rena parodier och Obiang, som suttit på presidentposten sedan 1979, får vanligtvis 99 procent av rösterna. Vid det senaste presidentvalet i december 2002 satt över hundra medlemmar i det enda regelrätta oppositionspartiet Convergencia por la Democracia Social i fängsligt förvar. Bland de frihetsberövade fanns oppositionsledaren Plácido Micó, som anklagats för delaktighet i en komplott för att störta presidenten 1997. I juni 2002 hölls en rättegång, som fördömdes internationellt för sin totala avsaknad av rättssäkerhet för de åtalade. Någon pressfrihet existerar inte och staten kontrollerar samtliga massmedier. Tortyr och angrepp mot bubi-folket på Fernando Poo och brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Juan Carlos Galindo på Guantánamo-basen på Kuba.

Juan Carlos Galindo
Januari 2004