Därför är Bush det minst onda

Under hela vår samtida historia har allianser varit en viktig orsak till krig, när spärrar har försvunnit som annars hade kunnat förmå Tyskland, Frankrike och många andra länder till större eftertanke och försiktighet innan man givit sig hän åt död och förintelse. Vill vi ha en värld utan krig, är en absolut förutsättning att alla allianser upplöses. USAs styrka har i stor utsträckning varit grundad på landets förmåga att övertyga andra länder om att det är av centralt intresse för dem att USA spelar en dominerande roll globalt. Om den förmågan gick förlorad, skulle det internationella systemet förändras i grunden och i slutändan skulle kanske resultatet av en sådan förändring bli lika genomgripande som östblockets upplösning.

I dagsläget är USAs globala roll och ambitioner mycket mäktigare och farligare än på kommunisttiden, samtidigt som rädslan för Sovjetunionen var det enda som gav NATO dess existensberättigande och Washington en ursäkt för sina globala anspråk. Fienderna är borta och det har kommit nya i deras ställe, och många av dessa är gamla bundsförvanter och likasinnade stater. USA behöver allianser, detta i en utsträckning landet inte inser självt. Men det är mindre sannolikt än någonsin att ens vänligt sinnade nationer låter sig bindas upp i medgörliga "coalitions of the willing".

En gammal historia
Ingenting i den synnerligen luddiga doktrin som president Bush kungjorde den 19 september 2002 om att utkämpa "förebyggande" krig, på eget bevåg om detta var nödvändigt, innebar något egentligt nytänkande. På västra halvklotet har USA lagt sig i på oräkneliga sätt ända sedan 1890-talet, vare sig republikaner eller demokrater har suttit i regeringen. Man har skickat marinsoldater, man har tillsatt och stöttat vänligt sinnade tyrannregimer, allt för att styra och ställa med en lång rad länders politiska framtid.

Demokraterna satt i regeringen när Förenta Nationerna inrättades, liksom Internationella Valutafonden och Världsbanken för att övervaka världsekonomin, och USA uttryckligen betraktade västra halvklotet som sin intressesfär. Det var faktiskt också det demokratiska partiet som byggde de flesta hörnstenarna i den amerikanska efterkrigspolitiken, från Truman-doktrinen år 1947 och NATO till den institutionaliserade kapprustningen och den grundläggande vanföreställningen att vapen och eldkraft kan lösa många av världens politiska problem. I kraft av ett sant "tvåpartisamförstånd" har demokraterna alltså lika stort ansvar för hur dagens utrikespolitiska strategi ser ut och vilka dilemman den står inför.

Bush i demokraternas fotspår
President Jimmy Carter satte igång Afghanistan-äventyret i juli 1979 i förhoppning om att få Sovjetunionen att gå ner sig i det träsket, på samma sätt som USA i Vietnam. Carter var också den förste som uppmuntrade Saddam Hussein att ta strid mot den iranska fundamentalismen.

I sin bok The Roaring Nineties hävdar Joseph E. Stiglitz, som ledde presidentens ekonomiska rådgivare 1993-97, att Clinton-administrationen skärpte den "nedärvda världshärskartanken" vad gäller ekonomin, och Bush går helt enkelt vidare i samma spår. 1990-talet var enligt Stiglitz ett "årtionde med ett aldrig tidigare skådat amerikanskt inflytande över världsekonomin". USA reste handelshinder och gav sin egen jordbruksnäring enorma bidrag, men länder med ekonomiska svårigheter råddes och tvingades ofta att skära i utgifterna och "driva en politik som markant skiljde sig från vår egen". Hur mycket Clinton- och Bushadministrationerna har pungat ut med kan diskuteras, men säkert rör det sig om enorma summor i båda fallen.

Enighet om dyra vapen
I utrikes- och försvarspolitiken har båda administrationerna lidit av samma konsumtionshysteri, det vill säga man har haft för sig att det är bättre med dyra vapen än en verklighetsnära politisk strategi, just den vanföreställning som gav upphov till kriget och katastrofen i Vietnam. Tjusiga strategier med löften om teknologiska vägar mot seger har vi levt med sedan slutet av 40-talet, men de är i grunden PR-övningar avsedda att driva fram större order åt vapentillverkarna och rättfärdiga ökade anslag till sinsemellan konkurrerande vapenslag. På Clinton-tiden fortsatte Pentagon att knåpa ihop storstilade strategier, och man krävde och fick nya vapen för att sätta dem i verket. *** Militära utgifter kan mätas på många olika sätt över tiden, men det har rått en rörande enighet mellan de båda partierna om Pentagons budgetar ända sedan 1945. I januari 2000 plussade Clinton på 115 miljarder dollar på Pentagons femårsplan, vilket var mycket mer än republikanerna krävde. När Clinton lämnade presidentmakten, hade Pentagon vapenbeställningar liggande för över en halv biljon dollar. I den summan ingick inte de fullkomligt meningslösa missilförsvarssystemen, som 1999 kostat mer än 71 miljarder. Både CIA och höga tjänstemän i Clinton-administrationen påpekade att problemet var att det snarare var terrorister som skulle slå till mot amerikanskt territorium än någon nation där militären kunde gå till vedergällningsaktion.

En allt fattigare värld
Kriget i Jugoslaven våren 1999 ställde NATOs framtid på sin spets. I synnerhet steg Washingtons oro för att Tyskland skulle komma att spela en självständig roll i Europa. Långt innan Bush blev president, beslöt Clinton-administrationen att aldrig mera låta sina allierade sätta gränser för eller bestämma över NATOs strategi. Bush' politik är en direkt och logisk följd av detta centrala beslut. Bakgrunden till det förakt för alliansen som både demokrater och republikaner visar är NATO-medlemmarnas vägran att bidra med de soldater och den utrustning som krävdes för att få slut på krigsherrarnas välde och möjliggöra fria val i Afghanistan (man skickade fem gånger så mycket trupper till Kosovo 1999).

Dagens värld blir dock allt farligare för USA och kommunismens fall har kommit att i grunden ifrågasätta förutsättningarna för efterkrigstidens allianssystem. Fler nationer har kärnvapen och kapacitet att avfyra kärnvapen. Det finns många fler små förstörelsevapen (tack vare en amerikansk vapenexport som ökade från 32 procent av världshandeln år 1987 till 43 procent 1997), det pågår flera lokala krig och inbördeskrig än någonsin tidigare, särskilt i delar av Östeuropa som inte upplevt några krig på nästan ett halvsekel, och där finns terrorismen, de fattigas och de svagas sista vapen, i en aldrig tidigare skådad omfattning. De politiska, ekonomiska och kulturella orsakerna till instabilitet och konflikter blir allt större, och kostsamma vapen är bara av nytta för tillverkarnas balansräkningar.

Allianssystemet vittrar
Så länge världen är "outgrundlig", för att citera försvarsminister Donald Rumsfeld, så ligger det inte i USAs traditionella bundsförvanters intresse att de relationer som skapats mellan 1945 och 1990 blir bestående. Med sin klumpighet och sina luddiga tankar om gränslösa maktambitioner, har Bush-administrationen tagit ensidiga initiativ utan att samråda med sina vänner, än mindre med FN, vilket har lett till att det allianssystem som USAs utrikespolitik har vilat på ända sedan 1947 nu börjar vittra sönder.

Om Bush blir återvald, kan världsordningen se helt annorlunda ut år 2008 än år 1999. Vem som än blir näste president, finns det ingen anledning att tro att en objektiv bedömning av priset för och konsekvenserna av USAs agerande på något avgörande sätt skulle ändra några politiska prioriteringar under de närmaste fem åren. Om demokraterna vinner, kommer de att i den "progressiva internationalismens" namn återställa allianssystemet så som det var före kriget i Jugoslavien 1999, när Clinton-administrationen körde över den i NATOs struktur inbyggda vetorätten. Både demokrater och republikaner är starkt för ett återuppväckande av den transatlantiska anda som Bush håller på att göra mos av, vilket kom till starkast uttryck i en slätstruken rapport från det utrikespolitiska rådet i mars 2004, som Henry Kissinger hjälpte till att vägleda och som fick stöd från inflytelserika republikaner och ledande representanter för Wall Street.

Åter till "ärofyllt" NATO
Den traditionella eliten vill så oändligt gärna få tillbaka det gamla ärofulla NATO, en vision som grundar sig på de expansionistiska strävanden som har styrt amerikansk utrikespolitik sedan 1945, och som står att läsa om i boken The Choice: Global Domination or Global Leadership av Zbigniew Brzezinski, Jimmy Carters säkerhetsrådgivare. Där avfärdar Brzezinski Bush-administrationens retorik, som han anser motverkar sitt eget syfte och stöter bort gamla och eventuella nya bundsförvanter. Men han menar också att en amerikansk maktställning är avgörande för stabiliteten i alla delar av världen och hans globala synsätt är minst lika härsklystet som Bush-administrationens. Han är för att USA har ett "allsidigt teknologiskt övertag över alla potentiella medtävlare" och vill att Amerikas maktställning skall omvandlas till en "selektiv hegemoni, där ledarskap utövas mera genom övertygelse som delas med varaktiga bundsförvanter än genom handgriplig dominans". Just därför att demokraternas traditionella vision går mycket lättare att sälja till gamla och eventuella nya bundsförvanter, är den så mycket farligare än den oskickliga och bisarra gallimatias som nu styr amerikansk utrikespolitik.

Messiansk retorik
Men vicepresidenten Richard Cheney, Donald Rumsfeld och övriga nykonservativa hökar i Bush-administrationen uppfattar inte konsekvenserna av sina rekommendationer eller hur anstötliga de ter sig för USAs bundsförvanter på andra sidan Atlanten. Många av presidentens närmaste rådgivare har en aggressiv, i grunden akademisk geopolitisk syn som utgår från en förkrossande amerikansk militär och ekonomisk övermakt. Andra korsriddare, däribland Bush, inspireras av märkliga tolkningar av den Heliga Skrift. De flesta använder en svävande nationalistisk och MESSIANSK retorik som gör det möjligt att förutsäga exakt hur Bush kommer att medla mellan mycket olikartade och ofta besynnerliga influenser, även om han hittills har favoriserat förespråkarna för ohejdat bruk av amerikansk vapenmakt världen över. Ingen i presidentens närhet vidgår att det skulle finnas någon politisk eller ens militär gräns för denna makt.

Medelmåttig kandidat
Kerry har röstat för flera av Bush' främsta utrikes- och inrikespolitiska beslut och är på sin höjd en medelmåttig kandidat. Hans uttalanden och intervjuer i utrikespolitiska frågar har de senaste månaderna varit både luddiga och inkonsekventa, även om han är en uttalad och varm Israel-vän och har uttalat sig för ett regimbyte i Venezuela. Hans Mellanöstern-politik är exakt densamma som Bush' och bara en sån sak gör en återuppbyggnad av alliansen med Europa omöjlig. Inte ens när det gäller Irak har det gått att hitta någon skillnad mellan Kerrys och presidentens ställningstaganden, inte ens när våldet hållit på att trappas upp och Kerry äntligen fått en hjärtefråga att vinna valet på. "Tills dess att" en irakisk försvarsmakt kan ersätta amerikansk militär, skrev Kerry i Washington Post den 13 april, måste dessa stanna kvar i Irak, "helst med hjälp av NATO". "Vem som än väljs till president i november kommer vi att fullgöra vårt uppdrag" att bygga ett stabilt och pluralistiskt Irak - något som i och för sig aldrig existerat, måste det tilläggas, och som svårligen kommer att växa fram inom en överblickbar framtid. "Det är en fråga om landets heder och förtroende". Kerry har lovat att låta de amerikanska trupperna stanna kvar i Irak under hela hans första mandattid, om så krävs, men han är oklar vad gäller när trupperna sedan skall lämna landet. Inte ens skandalen kring de irakiska fångarna föranledde någon kritik från Kerrys sida, trots att den stött bort en politiskt viktig grupp i den amerikanska allmänheten.

För stora militärutgifter
Kerrys inrikespolitiska ställningstaganden för återhållsamhet vad gäller skatter och minskade budgetunderskott, liksom starkt begränsade skatteförmåner för storbolag, är definitivt ingenting man vinner röster på. På exakt samma sätt som Clinton framställer Kerry sin ekonomiska politik som konservativ, samtidigt som han är för stora militärutgifter, eftersom det är just så han tycker. Hans rådgivare kommer från samma investeringsbanker som 1992 hjälpte Clinton att bli nominerad, sedan samlade ihop pengar för att hjälpa honom att bli vald och därefter utformade hans ekonomiska politik, framför allt Robert Rubin, som blev finansminister. Han och hans gelikar sköter Kerrys valkampanj och kommer också att diktera hans ekonomiska dagordning, om han skulle råka vinna. Kerry är ända in i märgen en maktlysten överklassmänniska som gått i elitskolor, alltså allt annat än en folkets man. Han är inte tydlig eller karismatisk varken som kandidat eller man att utforma ett alternativ till Bush' utrikes- och försvarspolitik.

Svårare säga nej till Kerry
Visserligen har demokraterna och republikanerna haft i grunden likartade utrikes- och försvarspolitiska målsättningar sedan 1947, men de har kommit till uttryck på mycket olikartade sätt. En kandidats stil kan dock ha sin betydelse. Bush-administrationens lögnaktighet, oförskämdhet och krav på förebyggande insatser har börjat rasera ett allianssystem som för världsfredens bästa borde ha avskaffats för länge sedan. I det sammanhanget finns det mycket större anledning att förmoda att USAs gamla bundsförvanter kommer att tvingas lägga tonvikten på sina egna intressen och gå sina egna vägar. Mindre troligt är att demokraterna kommer att driva denna för världsfreden synnerligen önskvärda process vidare. Demokraterna kommer att fortsätta samma äventyrspolitik och samma opportunism som såg dagens ljus för flera generationer sedan och som Bush bara har byggt vidare på, samma förlitande till militära medel för att lösa politiska kriser, samma inblandning i världens alla hörn, som om USA fått en kallelse från ovan att lägga näsan i blöt överallt. Demokraternas mera raffinerade sätt att rättfärdiga denna politik är därför farligare, eftersom de kommer att verka trovärdigare och hålla allianser vid liv som bara kommer få USA att ännu mindre acceptera några gränser för sin maktställning. I det långa loppet kommer Kerrys strävan efter dessa aggressiva målsättningar att leda till att allianserna åter löses upp, men kortsiktigt kommer han att försöka reparera dem och Europas ledare kommer att uppleva det som mycket svårare att säga nej till Kerrys krav än om Bush sitter kvar vid makten.

Alliansen vittrar med Bush
Vem som än vinner valet, kommer inte den amerikanska utrikespolitikens kritiker att styra i Washington. Visserligen är Bush en farlig man, men blir han återvald, är det mycket troligare att det för USAs maktställning så viktiga allianssystemet kommer att fortsätta att vittra sönder. Till och med USAs trognaste bundsförvanter, t ex Storbritannien, Australien och Kanada, måste ställa sig frågan om det ligger i deras intresse att ställa ut fribrev åt Washington eller om detta undergräver regeringspartiernas ställning. Utrikespolitiken har en alltför stor sprängkraft för att det skall gå för sig att okritiskt ställa sig bakom USAs politik. Det stod klart efter terroristattacken i Madrid i mars. Partier i regeringsställning kan få betala ett högt pris, vilket blev fallet i Spanien, där ett överväldigande folkflertal alltid har varit emot att landet gick med i kriget och regeringspartiet oväntat förlorade valet. *** Ännu högre är det pris som får betalas i form av oräkneliga dödsoffer bland folken. Det entusiastiska stödet till Irak-kriget, särskilt från Storbritannien, Italien, Nederländerna och Australien har gjort dessa länders befolkningar särskilt utsatta för terrorismen, och på dessa regeringar vilar nu det kostsamma ansvaret att försöka skydda sina folk.

Självständig europeisk utrikespolitik
En opinionsundersökning publicerad den 16 mars 2004 av Washington-baserade Pew Research Center visar att en stor och snabbt växande majoritet bland fransmän, tyskar och till och med britter vill ha en självständig europeisk utrikespolitik. I Frankrike var andelen 75 procent i mars mot 60 procent två år tidigare. "USA-vänligheten" rasade till 38 procent i Frankrike och Tyskland, men även i Storbritannien gick den ner från 75 till 58 procent och andelen britter som var för beslutet att gå med i Irak-kriget hade sjunkit från 61 procent i maj 2003 till 43 procent ett år senare. Efter labourpartiets tredjeplacering i valet till EU-parlamentet och lokalvalen den 10 juni, ligger förtroendet för Blair i botten.

Strax efter de konservativas valförlust i Spanien klagade Polens president över att Washington hade "fört honom bakom ljuset" när det gäller Iraks massförstörelsevapen och antydde att Polen skulle ta hem sina 2.400 soldater från Irak tidigare än planerat. I Polen har en växande majoritet hela tiden varit emot att landet skickat trupper till Irak. I Italien uttalade sig i maj i år 71 procent av folket för att landet tog hem sina 2.700 soldater från Irak senast den 30 juni, och de största oppositionspartierna har redan sagt ifrån att de tänker ta hem trupperna om de vinner valet våren 2006. Återstår nu att se om länder som Polen, Italien eller Nederländerna har råd att isolera sig från de stora europeiska länderna och sin egen folkopinion och stanna kvar USAs alltmer Don Quijote-aktiga "coalition of the willing".

Allt livaktigare terrorism
Det som hänt i Spanien är ett förebud om att USAs regering kommer att stå alltmer isolerad i sin äventyrspolitik. Ytterligare fyra länder i den cirka 30 länder starka "coalition of the willing" har redan tagit hem sina trupper, och Ukraina, med sina 1.600 soldater, kommer snart att följa efter. Bush-administrationen har satsat på att ena länderna till stöd för Irak-kriget med hjälp av en gigantisk lögn, den om Saddam Husseins massförstörelsevapen, men misslyckats kapitalt. Samtidigt är terrorismen livaktigare än någonsin och dess argument har fått än större trovärdighet i den muslimska världen. Irak-kriget har givit al-Qaida ny kraft och har bakbundit USA och splittrat landets allianser som aldrig förr. Konflikten i Irak har trappats upp sedan i mars med ihållande strider mellan shiiter och sunnimuslimer som kan fortsätta i månader, ja i åratal. Kommer de länder som skickat trupper till Irak att hålla sina soldater kvar där i all evighet, vilket Washington antagligen kommer att begära? Har politikerna råd att ge efter för omättliga amerikanska krav?

På andra håll går Washington på tvärs med Europas största länder vad gäller Iran, delvis på grund av en djup splittring mellan nykonservativa och realpolitiker inom de egna leden, liksom med Japan, Sydkorea och Kina i frågan om hur man skall agera gentemot Nordkorea. Nu är USAs bemödanden för att befästa sin moraliska och ideologiska överlägsenhet i ordentlig gungning. USAs ursäkt för angreppet mot Irak tvingade Frankrike och Tyskland till en mycket större självständighet i utrikespolitiken långt tidigare än man hade tänkt sig eller var beredd på. NATOs roll ifrågasätts nu på ett sätt som var otänkbart för två år sedan.

Nystart för kapprustningen
Europas framtida försvarsarrangemang är en öppen fråga idag, men det kommer att bildas någon sorts europeisk militärstyrka som är fristående från NATO och USAs kontroll. Tyskland och Frankrike vänder sig starkt mot Bush-doktrinen om förebyggande krig, och hur gärna Tony Blair än vill fortsatta agera ombud för USA i militära frågor, så måste han återföra Storbritannien till det europeiska projektet, och den önskan han uttryckt sedan slutet av 2003 att betona Storbritanniens roll i Europa är han tvingad till av politiska skäl, annars kan han stöta bort allt mäktigare grannar och förlora val. *** Bush-administrationen har vidare lyckats vända en blomstrande vänskap från mitten av 90-talet med f d Sovjetunionen till en allt ansträngdare relation, vilket är ännu farligare. Trots ett icke bindande amerikanskt löfte från 1997 att inte stationera något större antal stridande trupper i de nya medlemmarnas territorier, så släppte NATO in sju östeuropeiska länder i mars i år och står nu strax intill den ryska gränsen, och Washington är i färd med att upprätta ett okänt men ansenligt antal baser i Kaukasus och Centralasien. Ryssland har upprepade gånger sagt ifrån att den amerikanska inringningen kräver att man fortsätter att vara en militär supermakt och moderniserar sina avskjutningssystem för att åtminstone hålla jämna steg med det allt kostsammare missil- och rymdvapensystem som Pentagon håller på att bygga upp. Man har 5,286 kärnstridsspetsar och 2.922 interkontinentala missiler att avfyra. Vi bevittnar nu en farlig och kostsam nystart för kapprustningen.

Farliga relationer
Eftersom Ryssland uppfattar USAs föresatser i det gamla sovjetblocket som en provokation, hotade man i februari i år att dra sig ur det livsviktiga fördraget om konventionella vapen i Europa, som ännu inte trätt i kraft. "Jag skulle vilja påminna företrädarna för (NATO)", sade försvarsminister Sergej Ivanov vid en säkerhetskonferens i februari, "att man med denna expansion nu börjar verka i ett område där vårt land har vitala intressen." Genom sin framfart som alltmer sällan har stöd i FN, där Rysslands veto i säkerhetsrådet är en av "de främsta faktorerna som tryggar global stabilitet", för att använda Ivanovs nostalgiska vändning, så har USA gjort så att de internationella relationerna blivit "mycket farliga". Den fråga som Washingtons bundsförvanter kommer att ställa sig är om det inte ligger mycket större risker än fördelar i deras traditionella allianser, och om de verkligen behövs idag.

Ny konfrontation med Ryssland och Kina
Vad gäller Kina, så satte Bush' närmaste rådgivare en reaktion på det landets spirande militära och geopolitiska styrka högst på dagordningen, officiellt och i samma stund man kom till makten. Men Kinas militärbudget växer snabbt - 12 procent nästa år - och EU vill häva det 15 år långa vapenembargot och få sin bit av denna attraktiva jättemarknad. Bush-administrationen motsätter sig givetvis med kraft varje uppmjukning av exportförbudet. Att inrätta baser vid Kinas västra gräns är en logisk konsekvens av USAs maktambitioner.

När USA bygger baser i små eller svaga östeuropeiska och centralasiatiska länder, så ägnar man sig inte så mycket åt att "projicera makt" gentemot en suddigt beskriven terrorism som åt en ny konfrontation med Ryssland och Kina i ett sammanhang utan slut. Sådana konfrontationer kan få mycket allvarliga och långvariga konsekvenser, som varken USAs allierade eller USAs eget folk är benägna att ställa upp på. Till och med en del Pentagon-analytiker har varnat för denna strategi, eftersom varje amerikanskt försök att rädda misslyckade stater i Kaukasus eller Centralasien, vilket ligger inbyggt i deras nya åtaganden, riskerar att göra slut på deras militära resurser, som till syvende och sist är ändliga. Den politiska kris som nu skakar Uzbekistan visar att det kan finnas fog för sådan oro. Det går inte att förutspå vilka nödsituationer som kan uppstå eller vad dessa åtaganden innebär varken för USA eller dess bundsförvanter, särskilt med tanke på USAs synnerligen undermåliga underrättelseverksamhet vad gäller kapacitet och intentioner hos de tänkbara fiender mot vilka man skramlar med sina "förebyggande åtgärder". Utan korrekt information kan en stat tro och göra vad som helst, och det är just denna knipa som Bush-administrationens bundsförvanter sitter i. Det ligger helt enkelt inte i deras länders intresse, än mindre har de sittande makthavarna något politiskt intresse av att bedriva en utrikespolitik där man okritiskt sväljer fantasifoster eller en äventyrspolitik som är grundad på falska premisser och felaktig information. Att gå med på detta är att ställa upp alltför villkorslöst både med tanke på den tid det kan ta och det politiska pris som står på spel.

Isolering bra för USA
Om Bush blir återvald, kommer USAs bundsförvanter och vänner att ställas inför dessa tuffa val, en process som kommer att omforma och kanske spränga de allianser som finns. Många länder, även större och mäktigare sådana, kommer att börja föra en självständig och verklighetstillvänd utrikespolitik. Men USA kommer bara att bli förnuftigare och världen säkrare därtill nödd och tvungen av avsaknad av bundsförvanter och isolering. Och det är det som håller på att ske. Historiker och författare till det klassiska verket Century of War: Politics, Conflicts and Society Since 1914 och "Another Century of War? Ovanstående essä ingår i en bok nyligen utgiven av förlaget CounterPunch med titeln Dime's Worth of Difference: Beyond the Lesser of Two Evils. Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom

Gabriel Kolko
Historiker och författare till det klassiska verket Century of War: Politics, Conflicts and Society Since 1914 och "Another Century of War? Ovanstående essä ingår i en bok nyligen utgiven av förlaget CounterPunch med titeln Dime's Worth of Difference: Beyond the Lesser of Two Evils.
October 2004
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom