En av de mest lättköpta "analyserna"om islams förmenta konflikt
mot västerlandet" har förts till torgs av Samuel P Huntington (en
gång en av teoretikerna bakom de "strategiska byarna" i Vietnam under
USAs krig där). Då han talar om en "civilisationernas kamp" för att
efter det kalla krigets slut skapa en ny fiende till kommunismen,
blev det islam ("den gröna faran").
För
Fred Halliday är tro och livsåskådning något för den enskilde. En
nation eller en stat är lättare att förstå, då den bygger på en sekulär
politisk ideologi. En nation (i politisk mening) med dess olika etniska
och sociala grupperingar är av större betydelse som ett sammanhållande
kitt än religion, som i en del fall har fått ersätta en nations historia.
Det kan vara en skriven eller oskriven text som uttolkas av olika
politiska ledare för att ställa en grupp inom eller utanför nationen
mot en annan. I Europa är till exempel serberna en av de folkgrupper
som mest markant tolkar sin historia för att vid ett givet tillfälle
försvara sig mot en " yttre fiende" (bosnisk muslim, kosovoalban eller
kroat). Detsamma gäller de mest fanatiska hinduerna i Indien, när
dessa angriper muslimer inom landet i syfte att upprätta en (religiös)
hinduistisk stat. Det handlar alltså om retorik och ett idéarv förankrade
i en mer eller mindre mytisk historieskrivning för att populistiskt
vädja till anhängarnas lägsta känslor och fördomar mot en påstådd
fiende (i detta fall muslimer).
Fred
Halliday punkterar denna "analys" genom att ge ett flertal exempel
på hur varken den islamiska världen eller västerlandet har någon ensartad
civilisation. Tvärtom är båda mångfacetterade. Om det förekommer kritik
mot västerlandet av en del muslimer som sedefördärvande kan man se
detsamma i även den kristna världen (den som Huntington identifierar
med västerlandet.) En huvudpoäng i Hallidays resonemang är att ingen
ska dömas enbart utifrån vad han/hon säger utan om orden omsätts i
praktiken. Det är lika viktigt i mellanmänskliga som i internationella
relationer (mellan stater). Ett av hans exempel på just denna retorik
är Iran under Khomeiny. Iran utropades till en islamisk republik.
Det begreppet symboliserar en sekulär, politisk statsbildning (utan
minsta stöd i koranen, där det mest närstående hade varit begreppet
kalifat - se om Hizb ut-Tahrir i artikeln Jihad i Centralasien).
Både arabiska och persiska har en stor förmåga till nybildningar/omtolkningar
av språkbruket. I vissa fall hämtades begrepp från kommunister eller
andra radikala, politiska ideologier och gavs namn som passade bättre
in i det islamistiska språkbruket. Imperialism betecknades t ex som
istikbarijahani ("världsarrogans").
Levande mytologi
Och
det är här Halliday visar sin styrka. Så mycket av det som i dag sägs
av islamister (radikala islamiska aktivister) ligger i ett diffust
färgat, religiöst språkbruk, trots att det rör sig om ren och skär
politik. Ofta ligger det dolt i det förflutna mer än dagens värld.
I islam är som regel historien mer levande än i västerlandet i form
av liknelser eller mer eller mindre mytologiska bekräftelser. Det
är därför som Saddam Hussein i ett tal till det irakiska folket kan
tala om såväl korstågsfarare (för övrigt en term som först under 1990-talet
har fått en renässans) som framstormande mongoliska horder, när han
menar ett bebådat militärt angrepp på Irak från västliga makter. Å
andra sidan kunde samme Saddam inför invasionen av Kuwait i klarspråk
säga, att det handlade om gränsdragningen mellan länderna och att
"Kuwait med sitt oljepris utövade utpressning mot Irak". Som Halliday
brutalt uttrycker det: "Irak var helt enkelt bankrutt och behövde
råna någon."
Religiösa övertoner
En snarlik retorik (med religiösa och nationalistiska övertoner) hängav
sig president Bush åt i sitt State of the Union-tal i januari.
Han talade till exempel om att väst "med Guds hjälp" skulle gå till
attack mot Saddam Husseins regim, "att Guds främsta gåva till mänskligheten
är friheten" och att USA utgör en "välsignad nation/ett utvalt folk",
som har "ett ansvar att försvara den fria världen". Åtskilliga islamister
eftersträvar genom en populistisk retorik att elda upp sina anhängare
- vilka tidigare har blivit besvikna på olika främmande (moderna)
politiska ideologier - för att skaffa sig en maktbas och överta en
icke-fungerande statsapparat (se artikeln Jihad i Centralasien)
- ta makten helt enkelt. Sharia har blivit ett märkesord bland islamister
som "den enda rätta vägen". Den uttolkas av islamiska skriftlärda
(ulama). Den blandas ofta samman med det fåtal koranverser
som behandlar lag och rätt med det verkliga rättssystemet (fiqh).
Därmed ges sharia en långt vidare betydelse som inkluderar
koranen, haditherna (profeten Muhammads uttalanden) och traditionen.
I praktiken har sharia blivit mer av ett uppförandekodex vad
gäller moral och sedvänjor, till exempel hur man klär sig (skäggiga
män och kvinnor i klädsel som döljer sina ansikten och kroppar). Flera
av de terrordåd (inklusive 11 september), som har utförts, ser Halliday
som propaganda genom handling. Den skiljer sig inte mot till exempel
RAF i Tyskland på 1970-talet annat än till sina sekulära, politiska
förtecken. I sammanhanget nämner Halliday de terrordåd som utförs
av baskiska, korsikanska och irländska terrorister som ett bra mycket
större hot och källa till osäkerhet i Europa än en islamistisk terror.
Terror
"uppifrån" och "nerifrån"
Fred Halliday gör även åtskillnad mellan den terror "uppifrån" (från
en statsapparat), som oftare blir ett civilt (medborgerligt) hot mot
det som kommer ("nerifrån"). I mindre skala är det samma sak med de
palestinska självmordsbombarna i Israel. Det är ett nytt inslag under
1990-talets intifada. Sunniter har tidigare inte "offrat sig
själva" (det är beteckningen på dessa "mänskliga bomber"). Kritikerna
av dessa dåd talar däremot ogillande om just "självmordsbombare" (självmord
är i islam lika förbjudet som inom flertalet livsåskådningar). De
enda som tidigare tillgrep så drastiska åtgärder var shiiterna i Iran
i kriget mot Irak (1980-88). De skickade ut pojkar och unga män i
minfälten för att "som martyrer" desarmera dessa. Martyrskapet är
inom den shiitiska grenen av islam ett föredöme för att snabbt nå
paradiset. I ett kapitel tar Halliday upp hur islamofobi, eller som
han säger, anti-muslimism har uppstått. Den är inte så mycket riktad
mot islam som mot enskilda muslimer eller muslimer i grupp. Främsta
orsaken ser han som en kombination mellan inslag av något främmande
och en socioekonomisk tillbakagång i till exempel Europa. Om nu västerlandets
huvudfiende är islam frågar sig Halliday; "hur kommer det sig då att
väst vid tre tillfällen (Bosnien, Kosovo-Albanien och Kuwait) försvarar
regimer som bygger på islam?".
Missuppfattning
om 11 september
En vida spridd missuppfattning är att "världen förändrades efter den
11 september". Men denna aktion var långt ifrån så betydelsefull som
de båda världskrigen eller Berlin-murens fall. Halliday anser, att
det må ha inträffat en förändring/osäkerhet i USA, som inte har blivit
direkt fysiskt angripet på 200 år. Och man kan fråga sig vilken förändring
det har inneburit för till exempel en afrikansk fattigbonde… Ser man
till attentatsmännens bevekelsegrunder riktades deras attack varken
mot världsimperialismen eller globaliseringen utan mot det ekonomiska
hjärtat hos en bundsförvant till deras egna hemmaregimer
( främst Egypten och Saudi-Arabien). Läser man al-Qaidas eller Usama
bin Ladins uttalande (annex i boken) talar dessa mer om "80 år av
förödmjukelser och skam". Det var nämligen på 1920-talet som utländska
intressen började vinna insteg på Arabiska halvön (inte bara
de heliga platserna Mekka och Medina) som av al-Qaida benämns jazirat
Muhammad ( det vill säga Muhammads halvö utan hänsyn till de territoriella
gränser staterna på halvön har). Det är detta främmande inflytande,
mer än bildandet av kungariket Saudi-Arabien, som dessa ser som skadligt
för de ursprungligen feodala arabiska folken ("stammarna").
Likaså
sticker det dessa islamister i ögonen, att den shiitiska varianten
av islam vunnit fler anhängare (den eviga konflikten mellan sunnimuslimer,
härstammande från profeten Muhammad, och dennes kusin Ali, som efter
profetens död gjorde anspråk på att efterträda honom som ledare för
kalifatet - en maktstrid han förlorade och därför bildade en egen
gren - i praktiken politisk rörelse - inom islam). Historiskt/religiöst
är därför shiiter inga sanna muslimer för rättläriga sunniter. Och
det är här som Halliday än en gång (och som undertecknad instämmer
i) understryker, att faran för en inre maktkamp mellan olika skolor
inom islam utgör ett större hot än det mellan islam och västerlandet.
På båda håll - i västerlandet och den islamiska världen - sprids så
många fördomar och stereotyper om den andra sidan, att dessa snarare
tjänar motståndaren än tvärtom. Fred Hallidays bok är mycket välkommen,
då den synnerligen insiktsfullt klär av båda värde- och idésystemen
in på bara skinnet.Avslutningsvis
vill jag citera en annan insiktsfull person, den svenske diplomaten
Dag S Ahlander som en gång vid en föreläsning sade: "Lär känna din
egen kultur, innan du sätter dig till doms över andra!"
Fredrik Swenson ( februari 2003)
Som inledning till boken publicerar Fred Halliday en fyllig ordlista
som förklarar både en mer gängse (sekulär), politisk vokabulär samt
begrepp inom islam (historiska och sådana som genom nytolkning har
fått en annan innebörd i dag).
*Fred Halliday är lärare i internationella relationer vid London School
of Economics och sedan årtionden en skarp iakttagare av den islamiska
världen. Artikelförfattaren väljer att använda uttrycket islamist
i stället för fundamentalist, eftersom detta kan brukas på såväl andra
religioner som politiska ideologier för att beskriva bokstavstrohet.
(se även tidigare artikel om islamisk nyfundamentalism)