USA
förlorade 125 man och Storbritannien 30 under striderna. Flertalet bedömare
anser att Irak förlorade tiotusentals (på en enda dag 2 000-3 000 man
i Bagdad).
I Najaf berättar den amerikanske befälhavaren,
att "det irakiska motståndet kom från en fabrik från vilken våg efter
våg av irakier beväpnade med endast AK-47:or försva- rade sig mot de
amerikanska styrkorna. Samtliga dödades. Det var inte rättvist utan
ren galenskap. Det hade varit bättre att slå till mot fabriken med flygunderstöd
och likviderat dem ögonblickligen." En amerikansk soldat som deltog
i denna strid sade efteråt: "Jag har inget bättre ord för detta än en
ren massaker. Jag frågade mig hur många av dessa irakier, som var oskyldiga.
Vi var inte stolta över vår insats. Vi vann, men till vilket pris?"
Civila
offer
Kriget mot Irak var kort men sannerligen ingen rolig upplevelse för
militären. Och det är ännu för tidigt att göra upp facit för antalet
civila som dödades - 2 000 lik har påträffats, men hur många ytterligare
ligger begravda under sammanstörtade hus?
Ett
av skälen till att angripa Irak var att landet sades förfoga över massförstörelsevapen.
Men varken biologiska, kemiska eller kärnvapen tillgreps till landets
försvar. Det gjorde emellertid USA med sina bomber med laddningar av
utarmat uran, som kan drabba civilbefolkningen under flera år framöver
liksom de splitterbomber, vilkas outlösta laddningar kan (de ligger
där som landminor) drabba oskyldiga under flera år framåt.
Men
var inte "befrielsen av Irak" värt de många offren? Det är helt säkert,
att irakierna blev lättade av att bli av med den blodigaste regimen
i regionen. För dem innebar det anglo-amerikanska angreppet den 20 mars
slutet på ett krig som plågat dem sedan 1991: ständiga bombningar och
dödande sanktioner, som resulterade i för- tvivlan. Det enda de hoppades
på var ett slut på en mardröm och att få återinföras i en "normal" värld.
Ja till fred men inte till priset av en utländsk ockupation.
Ändå
väckte det nya bombardemanget av en redan svag infrastruktur och de
amerikanska truppernas uppförande ny oro och frågor om Washingtons intentioner,
risk för kaos, hot om sammanstötningar mellan olika sociala och religiösa
grupper. Ingenstans hälsades "befriarna" av jublande folkskaror.
Desinformation
Det gick så långt, att Pentagon gjorde en mediekupp: Störtandet av den
väldiga Saddam-statyn i Bagdad 9 april med hjälp av ett amerikanskt
militärfordon för att ersättas av den irakiska flaggan. Dessa bilder
visades världen runt men var ren des- information. Den irakiska "folkmassan"
som deltog i operationen utgjordes i själva verket bara av något hundratal
personer.
Det
irakiska folkets "spontana glädje" tjänade till att dölja de ursprungliga
beve- kelsegrunderna för angreppet. Under månader skyllde den amerikanska
administratio- nen på Saddam-regimens innehav av massförstörelsevapen
(några sådana har ännu inte påträffats sedan den anglo-amerikanska ockupationen
befästs). Bland annat kunde USA-administrationen presentera "bevis"
på att Irak så sent som i januari 2003 försökt köpa 600 ton uran från
afrikanska Niger. Redan före krigsutbrottet (den 7 mars) kunde FNs atomenergiorgan,
IAEA, meddela att "bevismaterialet" innehöll en mängd felaktigheter.
Men vad spelade detta för roll? Desinformation har alltid utgjort ett
av den amerikanska regeringens främsta vapen i en konflikt för den ena
amerikan- ska regeringen efter den andra. Amerikanska massmedier nämnde
bara "bevisen". Därför var 40 procent av amerikanerna vid krigsutbrottet
övertygade om att Bagdad förfogade över kärnvapen. Där föll det krigsargumentet
liksom den amerikanska kri- tiken mot FNs vapeninspektörer för att dessa
inte hade hittat några massförstörelse- vapen och Washingtons motstånd
mot att dessa skulle få fortsätta sitt uppdrag.
Ett
annat argument för ett angrepp på Saddams regim var dess förmenta förbindelser
med terroristnätverket .al-Qaida som ett led i det internationella kriget
mot terrorism. Inte ens CIA trodde på denna koppling. Det trodde dock
44 procent av den amerikan- ska allmänheten, liksom att Saddam hade
mer än ett finger med i de olika attentat som har genomförts runtom
i världen. Ännu ett exempel på hur de stora massmedierna i även ett
öppet samhälle förmår manipulera och förfalska debatten och tömma demokratin
på dess innebörd.
USAs
förbindelser med Saddam
Det finns bara en gemensam nämnare mellan
Usama bin Ladin och Saddam Hussein - en omständighet som irakierna känner
väl till sedan länge och den heter: USA. De båda männen var på 1980-talet
strategiska allierade till USA, och ingen av dem skulle ha blivit så
farliga om de inte hade fått politisk och materiell hjälp av den ena
amerikanska regeringen efter den andra. Washington gav under det "kalla
kriget" militärt och finansiellt bistånd till den afghanska mujahidin
("frihetskämparna") och de arabiska frivilliga som Usama bin Ladin rekryterade
till denna kamp.
USAs
förbindelser med Saddam Hussein går längre bak i tiden. Dennes första
kontakter med CIA går ända tillbaka till 1960-talet, då han som flykting
uppehöll sig i Kairo. I februari 1963 störtades Iraks dåvarande ledare,
officeren Abd al-krim Qasim (Abdel Krim Kassem), han var såväl progressiv
som nationalist och närmade sig Sovjetunionen. Därför sågs han inte
med blida ögon av Washington. Saddam ingick i den grupp som återvände
till Irak för att störta Qasim. Listan på de personer som borde gripas
kom från CIA (samma mönster som tillämpades två år senare i Indo- nesien).
Saddam deltog i dessa massarresteringar genom att med egna händer både
döda och tortera de gripna. Det var då ryktet uppstod i arabvärlden
om att Saddam skulle vara en CIA-agent.
Kriget
mot Iran
Det var under 1980-talet som alliansen mellan Reagan-administrationen
och Sad- dam-regimen nådde sin höjdpunkt i Iraks krig mot Iran. 1983
reste Donald Rumsfeld till Bagdad för att skaka hand med denne framtida
"Hitler". Irak ströks från USAs lista över stater som stödde terrorism
och de diplomatiska förbindelserna återupp- rättades. USA gav militär
hjälp till Irak i dess kamp mot den "islamiska revolutionen" i Iran.
USA visste utmärkt väl att Irak vid denna tid bröt mot flera internationella
överens- kommelser genom att använda kemisk krigföring mot både iransk
trupp och 1988 mot den egna kurdiska befolkningen. Det amerikanska utrikesdepartementet
har ända sedan dess försökt sprida desinformation om att det senare
anfallet skulle ha iscensatts av Iran.
Förutsättningarna
rubbades fullständigt i och med den irakiska invasionen av Kuwait den
8 augusti 1990. Då både kurderna och den irakiska befolkningen i söder
revol- terade mot Saddamregimen efter det första Irakkriget lät Washington
detta uppror krossas och Saddamregimen sitta kvar i orubbat bo. Vid
den tiden sade Colin Powell, då generalstabschef och den som ytterst
avrådde från att de amerikanska trupperna i första Irakkriget skulle
gå mot Bagdad för att störta Saddam-regimen, att "det var en romantisk
syn att tro att ett störtande av Saddam skulle leda till att Irak skulle
få en demokratisk regim ā la Thomas Jefferson". Detta minns irakierna
(särskilt shiiterna som utsattes för den värsta repressionen efter revolten).
Därför är det lätt att förstå deras skepsis mot de demokratiska proklamationer
som de nya herrarna har uttalat. Detta bekräftas av hur ockupationstrupperna
har uppträtt och av några andra starka bilder från det senaste Irakkriget:
det irakiska oljeministeriet vaktades av amerikanska marinkårssoldater,
medan övriga ministerier plundrades och stacks i brand. Liksom att amerikansk
trupp inte ingrep, när plundringarna gick vidare till sjukhus. Ingen
ameri- kansk trupp skyddade heller nationalmuseet eller nationalbiblioteket
och Koranbiblioteket, vilka stacks i brand. I samtliga fall har därmed
föremål som här- stammar från civilisationens vagga gått till spillo.
En del vittnesmål påstår att det var amerikansk trupp som uppmuntrade
till dessa plundringar.
Många
irakier fruktar därför kaos och misstänker USA för att underblåsa detta
för att rättfärdiga sin närvaro och upprätta militärbaser i landet.
Allt med syfte att lägga be- slag på oljan (världens näst största tillgångar).
De fruktar att det blir oordning snarare än demokrati som kommer att
råda i Irak.
Protester
mot USA
Redan har de första tecknen på konfrontationer mellan olika
befolkningsgrupper kommit i dagen. Rena sammanstötningar har ägt rum
i Mussul och i Kirkuk har arabiska familjer tvingats från hus och hem
av kurder. Bland shiiterna har radikala religiösa grupper börjat göra
sig mer gällande. Anglo-amerikanska försök att sätta in tidigare Saddamtrogna
officerare och poliser har lett till bråk i lokalbefolkningen.
Irakierna
har snabbt visat att de inte vill se en diktatur avlösas av en utländsk
ockupant. I Nassiriya upprepades under flera dagar demonstrationer mot
ockupan- terna, som sköt in i folkmassorna och dödade flera civila.
Demonstranterna skande- rade:"Ja, ja till friheten! Ja ja till islam!
Nej till Amerika och nej till Saddam!"
Redan
från början protesterade många irakier mot att USA i ledningen för det
nya Irak skulle sätta in en exil-politiker som Ahmad Shalabi, som "inte
hade varit i landet och fått utstå samma lidande som vi andra" (han
hade då befunnit sig i bekväm landsflykt sedan mer än 40 år i företrädesvis
Storbritannien och USA). Han är dessutom eftersökt av jordanska myndigheter
för en banksvindel för vilken han är dömd till 22 års fängelse.
Amerikanskt
kapital går in
Den amerikan (tidigare i ledningen för det skandalomsusade bolaget Enron)
som har ställts i spetsen för Iraks handelsministerium uttalade på ett
tidigt stadium, att "Irak skulle bli en ekonomisk frizon". Det var inte
gripet helt ur luften utan hade stöd från högsta ort (president Bush)
som senare i ett tal har sagt, att "hela Mellanöstern ska bli ett frihandelsområde"
(sådana bilaterala frihandelsavtal har USA redan med Marocko, Jordanien
och förstås Israel) förutsatt att "en modernisering sker av de arabiska
ekonomierna och de politiska institutionerna). Ett uttalande av en svuren
nyliberal, som tror att politiska förändringar kan genomdrivas av enbart
ekonomiska.
Privatiseringen
av den irakiska ekonomin har redan inletts. Oljebolaget Halliburton,
som fram till år 2000 leddes av nuvarande vicepresidenten Dick Cheney,
har fått uppdraget att se till att det inte utbryter eldsvådor på oljefälten.
Infrastrukturbolaget Bechtel, som står den amerikanska administrationen
nära och finansierade en stor del av Bushs valkampanj, har fått kontrakt
motsvarande 680 miljoner dollar (EU har för övrigt just inlett en undersökning
för att inför världshandelsorganisationen WTO väcka frågan om dessa
kontrakt inte handlar om illojal konkurrens).
Men
är det något att bråka om? Är det inte amerikanska pengar det handlar
om? Ingalunda. Av de 2,4 miljarder dollar den amerikanska kongressen
har röstat igenom för återuppbyggnaden av Irak kommer 1,7 miljarder
från irakiska fonder, som har varit "frusna" och senare helt sonika
konfiskerats av USA sedan 1990 och det första Irak- kriget. Inom 18
månader räknar den amerikanska ockupationsmakten med att samtliga irakiska
statsföretag ska vara privatiserade och att en oberoende centralbank
(någon sådan finns inte hela regionen) finnas på plats. Tydligen räknar
man inte med att Irak längre ska vara en suverän stat.
Men
var kriget inte värt slutmålet att ersätta en diktatur med demokrati?
Sedan 1948 har Mellanöstern skakats av ett flertal konflikter. Men ingen
har lett till större öppen- het eller ens demokrati. Varför skulle det
senaste kriget förändra den situationen? Det har förts på tvärs mot
större delen av den arabiska och islamiska opinionen. Och vilken politisk
öppning och demokrati har t ex palestinierna fått uppleva med ett hittills
ointresserat USA. I stället har det lett till desperat terror från båda
håll.
Efter
det "kalla krigets" avslutning har vi i stället inträtt i en geopolitikens
kaos och sett stater falla samman (som Jugoslavien). Afghanistan är
ett annat exempel, där en maktlös regering med FN-stöd har att försöka
bringa ordning i ett land, där ännu lokala krigsherrar (flera med fortsatt
amerikanskt stöd) gör allt för en fortsatt splittring av landet. Ett
scenario är inte alls otänkbart att vi får se även i Irak med dess potentiella
motsättningar mellan en centralregering och centrifugala krafter bland
kurder och shiiter. Detta bottnar i de nämnda fallen i att utländska
krafter stövlar omkring som en elefant i en porslinsbutik utan minsta
kännedom om den lokala historien och kulturen för att påtvinga sitt
recept på en lösning, liknande västerländsk demokrati, som för dessa
länder är totalt främmande. Med ett fint ord kallas detta etnocentrism
eller varför inte maktens arrogans?
Fredrik Swenson Maj
2003
|