I Elfenbenskusten finns franska bolag som Bollorégruppen och Barry-Caillebault inom jordbrukssektorn och USA-bolag som Cargill och Archer Daniels Midland, stora exportföretag som kontrollerar exporten av kakao, kaffe, och gummi. Andra bolag behärskar en stor del av den offentliga verksamheten inom till exempel elektricitet, telekommunikationer, offentliga byggen, vägar och liknande.

Offentliga monopolbolag ska, som bekant, ersättas av privata monopol helt i enlighet med ultraliberala rådgivare som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Så lyckades exempelvis Boygues (ursprungligen ett stort byggföretag, numera mer ett konglomerat med bland annat ett el- och ett TV-bolag i sin ägo) knipa åt sig den tredje bron i (den ekonomiska huvudstaden) Abidjan före ett kinesiskt bolag, som i sin offert gav ett bud som var bara en tredjedel av det franska. Det var en motköpsaffär som för fransk del skulle betalas med både kakao och kaffe. En liknande affär tog samma Boygues hem i bygget av flygfältet i San Pedro på bekostnad av billigare sydafrikanska intressen. Det lade också vantarna på ett kontrakt för elektricitet. France Télécom har länge svarat för telefontrafiken i Elfenbenskusten. Dessa franska företagsintressen har länge fört en strid på kniven med främst amerikanska och kanadensiska intressen. Säkert kommer de internationella bolagen att få ytterligare aptit sedan man i Jaqueville (30 kilometer från Abidjan) har funnit en betydande oljekälla (se även USAs jakt på olja). Därför är det kanske inte så märkligt att de även har varit frikostiga finansiärer för elitpolitiker, vilka gärna säljer ut sitt land. Nu har bolagen även börjat bistå de rebelliska soldaterna med (liksom fallet var i stor utsträckning i inbördeskrigets Angola, stödet till Unita, och olika väpnade rebellgrupper i demokratiska Kongo) både pengar och (militära) rådgivare, jurister och "diplomater" (inför pågående fredsförhandlingar i Paris).

Fredrik Swenson (februari 2003)