Dagens chilenska politiker skryter med landets ekonomiska framgångar. Men det är inget som kommer det stora folkflertalet till del. Inget annat latinamerikanskt land har så djupa ekonomiska och sociala klyftor som Chile.

När 30 går har gått sedan militärkuppen mot Salvador Allendes socialistiska regering, har vi en både politisk och moralisk skyldighet att reda ut den historiska bakgrunden till den djupa politiska och etiska kris som råder i vårt land. Chile har drabbats av en kollektiv glömska som vi måste övervinna för att åter ta plats i politiken och återerövra vår nationella identitet, som är det som till syvende och sist bestämmer hur vårt samhälle är organiserat.

Unidad Populars politik visade att folkligt deltagande och äkta självstyre, så som det vuxit fram i olika former ända sedan 20-talet, går att genomföra i praktiken. Chiles arbetarklass var ytterst välorganiserad och där fanns också en medveten medelklass, och det tvingade staten att ta hänsyn till sociala krav. Detta ledde i sin tur till att folkligt deltagande vann legitimitet både hos institutionerna och i chilenarnas tankevärld.

Fram till 70-talets början var aktivt politiskt arbete något som i flertalet chilenares ögon gav status, trots att folkrörelserna oupphörligen undertrycktes. Det blev möjligt föreställa sig en övergång till socialismen på chilenskt vis. Eftersom Unidad Popular var en frukt av högt utvecklade institutioner, fick partiet tillräckligt politiskt spelrum för att utveckla och konsolidera sin maktställning.

"Nerklassat samhällsmedborgarskap"
Sedan militären störtat Unidad Popular-regeringen, tog de itu med att skrota republikens institutioner och skapa nya utan något som helst folkligt deltagande. Militärregimen höll sig kvar vid makten med hjälp av systematiskt förtryck och något som har kallats för "nerklassat samhällsmedborgarskap". I ett berömt tal i Chacharillas år 1977 beskrev Pinochet en ny form av demokrati som skulle vara "auktoritär, värnande, inlemmande, teknologisk och med äkta social delaktighet". Under sina 17 år vid makten, byggde Pinochet-regimen upp en polisstat som systematiskt smulade sönder republikens hela sociala och politiska struktur. Först utformade Pinochet en ny institutionell ordning som stadfästes i och med 1980 års grundlag och som skyddade den auktoritära regimen mot folkligt deltagande. På så sätt kunde Pinochet hålla kvar den verkliga makten ända till 1997, nära tio år efter det han lämnat presidentämbetet.

Diktaturen vann ingen legitimitet under de första tio åren. Trots våld och förtryck tog massorna upp kampen igen år 1983, när man krävde Pinochets avgång, en ny grundlag, en ändring av den nyliberala ekonomiska modell som diktaturen tvingat på landet, sanning och rättvisa på de mänskliga rättigheternas område, ett stopp för Pinochets tidsplan för övergången till demokrati och omedelbara fria val. Pinochets strategi för att legitimera sin regim hade misslyckats.

Diktaturens institutioner består
Civil olydnad och protester i olika former föranledde Reagan-administrationen att pressa diktaturen och oppositionens Demokratiska allians till att träffa en uppgörelse om övergången. De partier som till sist dominerade demokratiseringsprocessen dagtingade med diktaturen och gav upp det sociala innehållet i sin politik. Den uppgörelse man till slut nådde säkrade en politisk roll åt krigsmakten, immunitet åt Pinochet, en amnestilag med straffrihet, en nyliberal ekonomi samt att kommunistpartiet skulle utestängas från varje tänkbar regeringskoalition. Den övergång till demokrati som massornas politiska kamp hade gått ut på ströks alltså från dagordningen, och i den struktur diktaturen börjat bygga upp på 70-talet ändrades ingenting i grunden.

Under perioden 1986-89 säkrade diktaturen den kulturella och politiska bas som behövdes för bibehålla den verkliga makten. Dels lyckades man få gehör för påståendet att Unidad Populars styre var olagligt, dels framställdes militärkuppen som räddningen för ett land i klorna på en ansvarslös regim. Dessutom skyllde diktaturen ifrån sig för sina fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna så till den grad att chilenarna började tala om "medansvar", och försoningsprocessen utgick från att illgärningsmän och offer, torterare och torterade, hade lika stor skuld.

Folket stängs ute från politiken
En annan orsak till dagens kris i Chile är en totalt likriktad politisk klass, där det inte längre går att skilja mellan de så kallade center-vänsterpolitiker som i klump kallas för Concertación och resten som under den ledning av den Pinochet-trogna Oberoende demokratiska unionen UDI kallar sig för Alliansen för Chile. Maktkoncentrationen har ökat och något folkligt deltagande syns inte längre till på den politiska arenan. Gator, parlamentet och andra fora har ersatts av TV-apparater. Eventuella offentliga missnöjesyttringar kvävs snabbt av en effektiv och automatiserad statlig förtrycksapparat. Under den gamla republiken medgav den formella demokratin val av deputerade, senatorer med flera. Idag tillsätts sådana framför allt av de politiska grupper som drar fördel av tvåpartisystemet. Valdistrikten har delats in särskilt för detta ändamål, att rösta upplevs som meningslöst och valmanskåren marginaliseras alltmer. Men varken den politiska eliten eller massmedia vill höra talas om någon kris för demokratin.

Regeringstjänstemän viftar självsäkert med ståtliga nationalekonomiska bokslut. Chile rankas idag som "lågriskland" för kreditgivare. Men både internationell och chilensk statistik visar att i inget annat latinamerikanskt land är de ekonomiska och sociala klyftorna så stora som i Chile. Analfabetism och undernäring ökar, pensionärer lämnas åt sitt öde, och mängder av chilenare lider av psykiska störningar.

Ett frihandelsavtal har tecknats med USA. Det gynnar exportindustrin, men chilenaren i gemen har insett att det är han som bekostar avtalet genom skattehöjningar och minskad köpkraft. Den nyliberala ekonomiska politiken tycks genomföras enligt en bruksanvisning med likformiga tekniska procedurer som inte får ifrågasättas.

Självfinansierade universitet
Den politiska eliten målar upp en bild av oavbrutet framåtskridande, grundat på stabilitet och fred. Landet är beroende av utländska investeringar och för att locka till sig sådana äventyrar man den officiella politiken. Både offentlig egendom och förvaltning håller på att privatiseras i rask takt, och den privata sektorn kontrollerar en växande del av samhällsfunktionerna. Ett typexempel är de statliga universiteten, som tvingats till självfinansiering, vilket lett till omfattande nedskärningar och i slutändan kommer att göra det omöjligt att återerövra Chiles kulturella identitet.

Inom Concertación råder idag en djup politisk kris, sedan man givit upp sin ursprungliga målsättning att bli en verksam kraft för demokrati och struntat i att i grunden ändra på den sociala och ekonomiska modell som diktaturen tvingat på landet. Det står numera klart att detta var priset som Concertación fick betala för att komma till makten. Målet för 80-talets kamp för demokrati var att skrota diktaturens institutioner, men den sittande presidenten Ricardo Lagos hävdar nu att de "fungerar".

Ingen gottgörelse till diktaturens offer
Det är alltså fortfarande diktaturens spelregler som gäller, och en osviklig biprodukt är en omfattande korruption, som nyligen kommit i dagen. Enligt vad som hittills avslöjats har f d ministrar, kongressledamöter och höga tjänstemän varit inblandade i massiva mut- och bedrägerihärvor. Risken finns att det vi sett bara är toppen på ett isberg.

Samtidigt råder straffrihet för begångna brott mot de mänskliga rättigheterna, och Pinochet och övriga huvudansvariga för militärdiktaturens illdåd åtnjuter rentav formellt skydd. Makthavarna har glömt bort de åtaganden man gjorde i överenskommelsen om gottgörelse till offren för övergreppen och Pinochet-trogna UDI har till och med gått i bräschen för ett initiativ för att definitivt lägga dessa löften till handlingarna. Den UDI-ledda högern förbereder sig nu för att ta den formella kontrollen över presidentämbetet.

Det som behövs nu är en ny övergångsprocess. Då krävs också att vi söker styrka i vår historiska bakgrund, återerövrar våra republikanska traditioner och åter bygger upp vår förlorade chilenska identitet. Av Carlos A. Molina Bustos, vice hälsovårdsminister i Allende-regeringen, politisk flykting i Mexiko till 1983 och numera läkare vid Chiles Universitet. Ur NACLA, juli-augusti 2003 Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom ligt Pentagon handlade man i självförsvar. För en gångs skull talade man sanning.

Av Carlos A. Molina Bustos, vice hälsovårdsminister i Allende-regeringen, politisk flykting i Mexiko till 1983 och numera läkare vid Chiles Universitet.
Ur NACLA, juli-augusti 2003
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom