Det är ett dramatiskt händelseförlopp, där vi får bevittna hur
ett gäng företagare, en korrumperad fackpamp och nästan samtliga massmedia,
särskilt TV-kanalerna, med stöd och direkt styrning från USA iscensätter
ett uppror. Kuppmakarna skydde inga medel och deras hat mot och fruktan
för "populasen" är inte att ta miste på. Ett tjugotal dödsoffer skördades
bland de människomassor som gick ut på gatorna för att visa sitt stöd
för presidenten, men internationella massmedia, däribland de svenska,
rapporterade att demonstranterna själva låg bakom. TV-kamerorna berättar
att så inte var fallet.
Den
irländska dokumentären behöver egentligen inga kommentarer. Också
reaktionerna hos en rad makthavare och journalister i USA och Europa
talar för sig själva. Bush' presstalesman drog igång en kampanj, tätt
följd av den spanske premiärministern, "lillebror" José María Aznar.
Chávez hade ju inte begått någon som helst lagöverträdelse utan det
var hans rätt att fortsätta valperioden ut och därefter avlägsnas
från posten om medborgarna röstade för detta. Men nästan samtliga
massmedia stödde kuppmakarna öppet eller underförstått.
Något
fördömande av statskuppen mot en president som valts av en förkrossande
majoritet och under iakttagande av strikt demokratiska spelregler,
var det inte tal om, varken från EU-länderna eller massmedia. Ett
av de värsta exemplen stod att läsa i Sydsvenska Dagbladet den 13
april 2003, i en artikel under rubriken, "Adjö, Hugo Chávez", men
någon självkritik från artikelförfattarens sida får man leta efter.
Hugo
Chávez' försyndelse bestod i att han värnat om landets rikedomar,
närmare bestämt oljan, som är Venezuelas främsta tillgång, att han
satt sig i sinnet att få bukt med den gigantiska korruptionen i landet
och skaffa skolor, läkare och en anständigare tillvaro åt landets
utfattiga massor. Samt att inte ha krökt rygg inför imperialismen,
och till råga på eländet vara god vän med Fidel Castro. Sådana tilltag
är alltför svårsmälta.
Gutemberg
Charquero
November
2003