Globaliseringsprojektets tre kriser

Världshandelsorganisationen WTO sjösattes 1995 och var tänkt att bli den yttersta formen av ekonomisk styrning i globaliseringens tidevarv. De nära 20 handelsavtal som låg till grund för WTO framställdes som ett multilateralt regelverk som skulle befria handelsrelationerna från maktspråk och tvång genom att både starka och svaga måste åtlyda gemensamma regler.

Den kände finansmannen George Soros beskrev WTO som en milstolpe eftersom det var den enda överstatliga organisation som världens starkaste ekonomiska makt, d v s USA, måste underkasta sig. Här skulle USA och Rwanda ha exakt lika många röster, d v s en enda.

Under WTOs första ministerkonferens i Singapore, i november 1996, deklarerade WTO, Internationella Valutafonden och Världsbanken i triumf att framtidens utmaning bestod i att skapa en "sammanhängande" handels-, finans- och utvecklingspolitik för att på så sätt skapa en grundval för välstånd världen över.

I början av 2003 hade triumfmarscherna tystnat. Inför den femte ministerkonferensen befann sig WTO i en låst situation, där ett nytt avtal om jordbruksprodukter tycktes avlägset, eftersom USA och EU envist försvarar de enorma subventionerna till sitt eget jordbruk. U-länderna hävdar med en röst att de snarare har förlorat än vunnit på att vara medlemmar i WTO och vägrar blankt att öppna sina marknader ytterligare, med mindre än att de tvingas till det.

För att förstå dödläget i WTO måste det sättas in i sitt sammanhang, och det består av en kris för hela globaliseringsprojektet och samtidigt en nytt enmaktsvälde som ledstjärna i USAs utrikespolitik.

Internationella Valutafondens Stalingrad
Globaliseringsprojektets allt allvarligare kris har genomgått tre faser. Den första var den asiatiska finanskrisen 1997, som fick Ostasiens stolta "tigrar" på knä och som avslöjade att ett av globaliseringens viktigaste inslag, nämligen liberaliseringen av the capital account för att främja friare kapitalflöden, särskilt finanskapital och spekulation, kan få djupt destabiliserande effekter. I själva verket var den asiatiska finanskrisen den senaste i raden av åtminstone åtta allvarliga finanskriser sedan slutet av 70-talet, när de globala kapitalflödena började avregleras. Vad som kan hända om man avreglerar kapitalmarknaden blev uppenbart när en miljon människor i Thailand och 21 miljoner i Indonesien hamnade under fattigdomsstrecket inom loppet av några veckor.

Asien-krisen blev ett Stalingrad för Internationella Valutafonden, det fria kapitalflödets främsta härförare i världen. Det ambitiösa företaget att tillämpa "strukturanpassning" på nära 100 framväxande ekonomier och ekonomier i övergångsskede plockades fram och dammades av, och farhågor som hade påpekats av FNs utveckling program UNDP och UNCTAD redan på 80-talet upphöjdes nu till realiteter. Strukturanpassningsprogrammen som utformats för att skynda på avregleringar, liberalisering av handeln och privatiseringar hade nästan överallt permanentat stagnationen, förvärrat fattigdom och ökat klyftorna.

Urladdningen i Seattle
Den andra fasen i krisen för globaliseringsprojektet var sammanbrottet vid WTOs tredje ministerkonferens i Seattle i december 1999. Seattle blev en samlingsspunkt för tre missnöjesströmningar:
·* U-länderna var förbittrade på orättvisorna i avtalen i Uruguay-rundan, som de hade känt sig tvungna att underteckna år 1995.
* Ett massivt folkligt motstånd mot WTO växte fram i olika sektorer av civilsamhället världen över, bland annat bland jordbrukare, fiskare, fackföreningar och miljövänner.
* Olösta handelstvister mellan EU och USA, särskilt inom jordbruket, som Uruguay-rundan helt enkelt hade förbigått.

Sammantaget utlöste detta en urladdning i Seattle, där u-länderna reste sig mot nords diktat i konferenscentrat, 50 000 personer demonstrerade på gatorna, och EU och USA lyckades på grund av sina meningsskiljaktigheter inte rädda konferensen.

Börsraset
Krisens tredje fas var det stora börsraset när boomen under Clintons tid tog slut. Det var inte bara så att bubblan sprack utan vi blev brutalt påminda om den klassiska kapitalistiska överproduktionskrisen. Fram till börsraset hade bolagens vinster i USA stått stilla sedan 1997, vilket hängde samman med överkapacitet i industrin. Det mest iögonenfallande exemplet var telekomsektorn, där bara 2,5 procent av produktionskapaciteten i världen utnyttjades.

Stagnationen i den reala ekonomin ledde till att kapital flyttades till finanssektorn, och aktiekurserna sköt i höjden med raketfart. Lönsamheten i finanssektorn kan dock inte avvika alltför mycket från lönsamheten i den reala ekonomin, och därför rasade aktiekurserna osvikligen, vilket inträffade i mars 2001 och ledde till en långvarig stagnation och begynnande deflation.

George W Bush nya ekonomi
Bush-administrationens ekonomiska politik och framför allt dess egenmäktiga karaktär måste ses i ljuset av krisen för globaliseringsprojektet och nyliberalismen plus överproduktionen. Bolagens globaliseringsprojekt var ett uttryck för ett gemensamt intresse hos den kapitalistiska världseliten av att världsekonomin och dess grundläggande ömsesidiga beroende skulle expandera.

Globaliseringen har emellertid inte undanröjt konkurrensen nationella eliter emellan. Inom de härskande eliterna i USA och Europa har det funnits grupper som till sin karaktär var mera nationalistiska och beroende av staten för sin överlevnad och goda ekonomi, till exempel USAs militär-industriella komplex. Sedan 80-talet har det faktiskt pågått en hård kamp mellan de mer globaliseringsvänliga grupperna i den härskande eliten som lägger tonvikten på den globala kapitalistklassens intresse av en växande världsekonomi, och de mera nationalistiska som vill försäkra sig om att USA-bolagens intressen är allenarådande.

Som Robert Brenner har påpekat, visade Clinton och hans finansminister Robert Rubin särskilt intresse för en expanderande världsekonomi som grundval för det globala kapitalets välmåga. I mitten på 90-talet satsade de till exempel på en stark dollar i syfte att stimulera en återhämtning i Japans och Tysklands ekonomi, så att dessa länder kunde bli marknader för amerikanska varor och tjänster. Den mera nationalistiska Reagan-administrationen hade däremot satsat på en svag dollar för att återställa USA-ekonomins konkurrenskraft på bekostnad av Japans och Tysklands ekonomi.

Under Bush-administrationen är vi nu tillbaka till en ekonomisk politik, inklusive en svag dollar, som har till syfte att sätta ny fart på USAs ekonomi på bekostnad av andra ekonomiska centra och först och främst driva USA-bolagens intressen i stället för det globala kapitalets under en världsomspännande lågkonjunktur.

Ekonomisk makt ett verktyg för strategisk makt
Bush-administrationens ekonomiska politik har flera intressanta inslag:
· Man aktar sig noga för en globaliseringsprocess som inte kontrolleras av en stat som ser till att processen stärker USAs ekonomiska makt. Att tillåta att marknaden enbart driver på globaliseringen skulle kunna leda till att en del nyckelföretag i USA faller offer för den och därigenom äventyrar USAs ekonomiska intressen. Trots allt tal om den fria marknaden råder en mycket stark protektionism vad gäller handel, investeringar och kontroll av offentliga kontrakt. Bush-folkets motto tycks vara protektionism för USA och frihandel för oss andra.
· Bush-administrationen är mycket skeptisk till multilateral styrning av världsekonomin, eftersom en sådan i vissa fall skulle kunna krocka med särintressen hos USA-bolag. Bush-kretsens växande tvehågsenhet vad gäller WTO har sin grund i att USA har stått som förlorare i ett antal beslut i Världshandelsorganisationen som varit till förfång för USA-kapital men gynnat det globala kapitalets intressen i sin helhet.
· För Bush-administrationen är strategisk makt den ultimata formen av makt. Ekonomisk makt är ett medel för att uppnå strategisk makt. Detta hänger samman med omständigheten att den dominerande gruppen inom den härskande eliten under Bush är det militärindustriella etablissemanget, som vann det kalla kriget. Konflikten mellan "globalister" och "unilateralister" eller nationalister märks särskilt i förhållandet till Kina. "Globalisterna" lägger tonvikten vid förbindelser med Kina och ser Kina framför allt som ett investeringsobjekt och en marknad för USA-kapital. Nationalisterna å sin sida uppfattar Kina först och främst som en strategisk fiende och vill hellre lägga krokben för landet än hjälpa det att växa.
· Det behöver inte ens påpekas att Bush-administrationens världsbild inte har någon plats för miljöhänsyn, utan uppfattar detta som ett problem som andra får oroa sig för. Det finns en stark företagslobby som anser att miljöhänsyn, till exempel i samband med genmodifierade grödor, är en europeisk konspiration för att ta ifrån USA dess teknologiska världsledarposition.

Om det här är grunden för Bush-administrationens agerande, så blir följande inslag i USAs ekonomiska politik på senare tid logiska:

· Man vill skaffa sig kontroll över Mellanösterns olja. Det stod förmodligen högt på Bush-administrationens lista över målsättningar med invasionen av Irak. Nu när konkurrensen med Europa håller på att bli det viktigaste inslaget i de transatlantiska relationerna, så var detta till en del tydligt riktat mot Europa. Men det strategiska målet kanske var att lägga under sig områdets resurser för att förhindra det energifattiga Kinas tillgång till dessa.
· Aggressiv protektionism vad gäller handel och investeringar. USA har tagit det ena protektionistiska beslutet efter det andra. Ett av de fräckaste gick ut på att stoppa varje rörelse i förhandlingarna inom WTO genom att trotsa Doha-deklarationen, som sätter folkhälsan före upphovsmannarättsanspråken, och inskränka öppnandet av patenträtter till bara tre sjukdomar, detta för att tillgodose den amerikanska läkemedelsindustrins intressen. Washington har visat större intresse av att teckna bilaterala eller multilaterala handelsavtal med andra länder, t ex det Amerikanska Frihandelsavtalet, innan EU hinner skaffa sig liknande avtal med samma länder. Benämningen "frihandel" är sannerligen missvisande, för egentligen är det ju fråga om preferensavtal.
· Ta in strategiska överväganden i handelsavtalen. I ett tal för en tid sedan sade USAs handelsföreträdare Robet Zoellick uttryckligen att "länder som vill ha frihandelsavtal med USA måste granskas och godkännas inte bara utifrån handelskriterier. Ett minimikrav är att dessa länder måste samverka med USAs utrikespolitik och mål för nationell säkerhet, och det ingår i de 13 prövningsgrunder som styr USAs val av potentiella avtalspartners."
· Manipulation av dollarkursen för att vältra över kostnaderna för ekonomiska kriser på konkurrentländerna och återställa USAs konkurrenskraft. En långsam försvagning av dollarn gentemot euron kan tolkas som en marknadsbetingad anpassning, men ett 25-procentigt fall kan svårligen uppfattas som ett olycksfall i arbetet.
· Aggressiv manipulation av multilaterala organ för att dessa ska driva USA-kapitalets intressen. Kan ställa sig svårt i WTO med tanke på EUs tyngd, men desto lättare i Världsbanken och Internationella Valutafonden, där USAs dominans är mer institutionaliserad. Trots stöd från flera europeiska regeringar till ett förslag från Internationella Valutafondens styrelse till "Självständig skuldomstruktureringsmekanism", som skulle göra det möjligt för u-länder att lägga om sin utlandsskuld och ge dem ett visst mått av skydd mot fordringsägarna, torpederade USAs finansdepartement detta förslag för en tid sedan. I och för sig en mycket svag mekanism, men USAs finansdepartement lade in sitt veto.
· Att låta andra ekonomier i centrum plus u-landsekonomier anpassa sig till miljökrisen och bära denna börda. Vissa i kretsen kring Bush anser inte att det råder någon miljökris, men andra vet att utsläppen av växthusgaser världen över ligger på en ohållbar genomsnittsnivå. Hur som helst vill man att andra betalar kalaset. Det innebär inte bara att miljömässigt ineffektiv amerikansk industri slipper betala kostnaderna för miljöanpassningen, utan också att man lägger ut bromsklossar för andra ekonomier i form av ännu större kostnader än om USA hade deltagit i en rättvis anpassningsprocess. I förlängningen ger det USAs ekonomi en stark fördel i den globala konkurrensen. I botten på Washingtons beslut att inte skriva under Kyoto-protokollet ligger krass ekonomisk realpolitik, inte någon fundamentalistisk blindhet.

USA gapar över för mycket
Varje diskussion kring de eventuella effekterna av Bush-administrationens ekonomiska politik måste beakta dels tillståndet i USAs ekonomi och den globala ekonomin, dels ett bredare strategiskt perspektiv. En förutsättning för framgång för imperiets ekonomi är att den nationella och globala ekonomin expanderar, vilket blockeras av den långa period av deflation och stagnation vi har framför oss, och som snarare kommer att underblåsa rivaliteten kapitalister emellan.

Dessutom krävs inte bara ekonomiska och politiska resurser utan också politiska och ideologiska sådana. Man kan inte styra ett imperium utan legitimitet. Det romerska imperiet hade ett liknande problem med att trygga den långsiktiga stabiliteten i sitt herravälde, och lösningen man fann var de mest långtgående kollektiva lojaliteter som historien dittills hade skådat, och som gjorde att imperiet kunde bestå i 700 år. Romarnas lösning var varken rättvis eller ens huvudsakligen militär. Romarna insåg att en förutsättning var att det rådde samstämmighet bland de underkuvade om att den romerska ordningen var "rätt och riktig". Sociologen Michael Mann påpekar i sin klassiska Sources of Social Power att det "avgörande övertaget" snarare var politiskt än militärt. "Romarna", skriver han, "råkade steg för steg uppfinna det utökade territoriets medborgarskap."

När det romerska medborgarskapet utsträcktes till härskande grupper och icke förslavade folk över hela imperiet, skedde ett politiskt genombrott som åstadkom det "förmodligen dittills största kollektiva åtagandet". Politiskt medborgarskap i kombination med en vision av staten som den som producerade fred och välstånd, skapade denna abstrakta men grundläggande moraliska faktor som kallas legitimitet.

Det behöver knappast påpekas att något utvidgat medborgarskap inte hör hemma i USAs imperieordning. USA-medborgarskap är ju något strikt förbehållet en mycket liten minoritet av världens befolkning, och tillträde till USAs territorium är strängt kontrollerat. Underordnade befolkningar integreras inte, utan hålls under uppsikt genom tvång eller hot om tvång, eller ett system av regionala eller globala regler och institutioner - WTO, Bretton Woods-systemet, NATO - som allt flagrantare manipuleras för att tjäna imperiets intressen.

Ett universellt medborgarskap har aldrig varit något vapen i USA-imperiets arsenal, men i kampen mot kommunismen under efterkrigstiden hittade Washington ändå på en politisk formel för att legitimera sin globala utbredning. Formeln innehöll dels ett system för globalt multilateralt styre, dels liberal demokrati. I efterdyningarna efter det kalla kriget fanns det faktiskt stora förväntningar på en modern version av Pax Romana. I liberala kretsar hoppades man att USA skulle använda sin ställning som enda supermakt för att skapa en multilateral ordning som kunde institutionalisera dess världsherravälde och trygga en världsomspännande Augustus-fred. På den vägen skulle den ekonomiska globaliseringen och det multilaterala styret uppnås, och det är den vägen som Bush-administrationen och hans unilaterala politik har röjt undan.

Som Frances Fitzgerald anmärkte i Fire in the Lake, så var löftet om att föra ut den liberala demokratin ett mycket mäktigt ideal som åtföljde USAs vapen under det kalla kriget. Men idag ligger liberal demokrati av typ Washington eller Westminster illa till i hela u-världen, där den har inskränkt sig till att prestera en fasad för oligarkiska regeringar, t ex på Filippinerna, i Pakistan före Musharraf och i hela Latinamerika. I USA blir den liberala demokratin mindre och mindre liberal och demokratisk. Det är inte många i u-världen som uppfattar ett system som närs och korrumperas av bolagspengar som en förebild.

Demokrati i arabvärlden bara tomt prat
Att återupprätta den moraliska vision som behövs för att skapa konsensus kring USAs världsherravälde blir synnerligen besvärligt. Tankegångarna idag i Washington går ut på att det bästa sättet att få till stånd konsensus är genom hot om våld. Inte nog med det, trots allt tal om att tvinga på arabvärlden demokrati, så är den främsta målsättningen hos inflytelserika nykonservativa skribenter som Robert Kagan och Charles Krauthammer uppenbart att manipulera den liberala demokratins mekanismer för att skapa en pluralistisk tävlan som ska krossa enigheten bland araberna. Att införa demokrati i arabvärlden är bara en slogan som man häver ur sig och samtidigt biter sig i tungan.

Bush-folket har inget intresse av någon ny Pax Romana. Vad man är ute efter är en Pax Americana där en majoritet av underordnade befolkningar, till exempel araberna, hålls i schack av en sund rädsla för dödlig amerikansk vapenmakt, medan lojalitet från andra gruppers sida, t ex den filippinska regeringen, köps med löften om kontanter. Eftersom man saknar en moralisk vision att binda de stora massorna med till imperiets centrum, kommer detta slag av imperiestyre bara att sporra till en enda sak, nämligen motstånd.

Enmaktsväldets stora problem är att USA spänner bågen för högt och det råder obalans mellan USAs mål och de resurser som krävs för att uppnå dessa mål. Bluffen är ett faktum och en uppblåst makt kan de facto vara i ett utsatt läge trots ökad militär styrka, om motståndet mot makten ökar ännu mer.

Det finns följande tecken på att USA drar för stora växlar på sin maktställning: · Washingtons fortsatta oförmåga att upprätta en ny politisk ordning i Irak som kan tjäna som säker grund för kolonialt styre.
· Washington har inte lyckats inrätta en USA-vänlig regim i Afghanistan utanför Kabul.
· Den viktiga bundsförvanten Israel är inte i stånd att ens med Washingtons förbehållslösa stöd kväsa det palestinska folkets uppror.
· Arabiska och muslimska känslostormar i Mellanöstern, Sydasien och Sydostasien har lett till massiva ideologiska landvinningar för islamiska fundamentalister, vilket var det Osama bin Laden hade hoppats på från början.
· Sammanbrottet för det kalla krigets atlantiska allians och uppkomsten av en ny allians i opposition, med Tyskland och Frankrike i främsta ledet.
· Framväxten av en global rörelse ur det allt starkare civilsamhället mot USAs enmaktsvälde, mot militarisering och ekonomiskt herravälde, som senast tog sig uttryck i det världsomspännande motståndet mot Irak-kriget.
· Medan Bushadministrationen varit sysselsatt med Mellanöstern, har rörelser som är emot nyliberalismen och USA kommit till makten på Washingtons egen bakgård, - Brasilien, Venezuela och Ecuador.
· Militarismen har en allt negativare återverkan på USAs ekonomi, när militärutgifterna blir beroende av underskottsfinansiering och underskottet i sin tur blir allt mer beroende av utländsk finansiering.

-Sammanfattningsvis befinner sig globaliseringsprojektet i kris. Det kan inte uteslutas att projektet kan göra comeback med en demokratisk eller republikansk regering, särskilt som det finns inflytelserika globaliseringsvänliga röster i USAs näringsliv, bland annat George Soros, som går emot Bush-administrationens unilateralism. Men det är föga troligt.

Enmaktsväldet kommer att vara förhärskande under en lång tid. Vi har alltså gått in i ett skede av historisk turbulens, präglad av en utdragen ekonomisk kris, ett växande globalt motstånd, en återuppstånden maktbalans mellan staterna i centrum och skarpa motsättningar inom imperialismen. Vi bör ha respekt för USAs makt, men vi ska inte överskatta den. Det finns tecken på att USA gapar över aldeles för mycket, och det som kan synas vara tecken på styrka kanske i själva verket signalerar svaghet ur strategisk synvinkel. Walden Bello
September 2003
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom